Från Vittsjö till ... Kalla fakta

Om en vecka börjar jag jobba på TV4:s Kalla fakta. Det är inte helt lätt att ta steget från politiken till journalistiken. En av de uppgifter media har är att granska makten och jag har själv varit en del av den politiska makten de senaste fyra åren. Kan jag alltså byta fot från den maktutövande rollen till den granskande rollen och samtidigt behålla min trovärdighet?

Rent mänskligt måste jag hoppas att det är möjligt. Om jag som 23-åring skulle vara belagd med yrkesförbud inom vissa sektorer för resten av mitt liv så skulle det båda vara trist för mig personligen och strida mot den syn på politiken som min egen demokratisyn bottnar i: Att politiken ska vara alla människors egendom och alla människor en tid i sitt liv borde ägna sig åt den.

Om politiken istället blir ett yrkesmässigt självmord, eller en brännmärkning som man ska bära med sig, så riskerar vi att få en bra utarmad politikerkår i framtiden. Politiken bör inte vara ett prästerskap med yrkesmässigt celibatslöfte för framtiden, i alla fall har jag själv aldrig avlagt något sådant, utan borde tvärtom vara ett område där människor är välkomna. Politiken bör vara en vacker plats som alla besöker, inte en straffkoloni i havet som är omöjlig att lämna.

Så att lämna politiken och bli journalist borde inte vara omöjligt. Men då måste man också verkligen lämna politiken. Journalistikens villkor är sådana att man inte kan vara aktiv i ett parti samtidigt som man är journalist. Man kan inte heller vara direktör på vattenfall, länspolismästare, aktivist i greenpeace eller general i armén samtidigt som man är journalist. Journalistiken som roll kräver att man inte står på någon annan avlöningslista än för det medium där man jobbar.

Jag har alltså idag avslutat mina uppdrag och mitt medlemskap i Miljöpartiet. Detta är rent intellektuellt en ganska tom gest, jag har givetvis idag de åsikter om samhället som jag hade igår. Jag kunde göra något slags avbön, men det skulle vara en lögn. Jag är stolt över att ha engagerat mig i samhället och önskar att fler hade den erfarenheten.

Rent praktiskt finns det givetvis ändå ett problem här. Jag kan inte granska politiken just nu, vare sig det gäller mitt eget gamla parti, fullt av personliga vänner, eller övriga partier, där jag både har vänner, bekanta, motståndare och förmodligen en och annan fiende. Det skulle helt enkelt bli löjligt om jag gjorde den typen av journalistiskt arbete eftersom jag i varje läge delvis skulle granska mig själv. Det kommer att ta flera år innan mina skrivningar uppe på riksdagen har försvunnit ur cirkulation och innan min bekantskapskrets har lämnat sina jobb. Till dess ska jag hålla mig ifrån riksdagspolitiken som ämne i sig. På samma sätt antar jag att alla som lämnar en anställning i en sektor för att bli journalister sedan avhåller sig från att granska sin gamla arbetsplats.

Min objektivitet i övrigt då? Är jag objektiv? Knappast. Det finns inte en enda journalist är objektiv. Frågan är inte om vi som journalister är objektiva, utan hur vi hanterar att vi inte är det. Vi har alla åsikter om samhället, egna erfarenheter i bagaget eller fördomar vi dras med. Men på samma sätt som en god politiker ständigt måste utmana sina egna fördomar, söka kunskap och fatta beslut utifrån objektiva fakta så måste en journalist utmana sina egna fördomar i jakten på den sanning han vill leta fram. All kunskap är verkligheten sållad genom ett medvetande och ingen av oss är en maskin.

Sant är att mina åsikter är mer välkända än andras, men medan det finns gott om journalister med mer eller mindre uttalad ”vänster” eller ”högerprofil” så känner jag inte direkt att marknaden är övermättad med journalister med min profil, i vart fall tror jag att jag har en del att tillföra. Jag känner faktiskt att jag har en del förtroende att göra det som är Kalla Faktas och den grävande journalistikens uppgift, att stå på de utsattas sida och granska makten. Jag tänker inte påstå att jag är en annan än den jag är, ”what you see is what you get”, men jag tar rollen som journalist, och min journalistiska integritet, på samma allvar som jag tog mitt arbete i konstitutionsutskottet.

De problem jag möter när jag går in i journalistiken är detsamma som alla journalister möter i större eller mindre grad. Sverige är ett litet land, Stockholm är en liten stad. Journalistiken har av naturliga skäl svårt, på ett rent personligt plan, att hålla den distans som behövs till de ämnen den ska behandla. Det är svårt att granska människor man känner eller människor som känner människor man känner. Det här är ett välkänt fenomen på små orter, men det är alls inte okänt i riksmedia heller. Även journalister har vänner, familj och ett kontaktnät. Alla journalister
hade ett liv innan journalistiken. Det är lätt att diskutera retuschering av fotografier, men hur gör man med den retuschering som sker i en journalists huvud? I valet av ämne, i valet av källor, i valet av vinkel för ett reportage?

Att hjärntvätta alla journalister, befria dem från tidigare erfarenheter, för att skapa en objektivitetens robotar är givetvis lika omöjligt som det är osmakligt. Det bästa är att göra tydligt från vilket håll man kommer och vad man anser är ens journalistiska uppdrag. Och det är inte så dumt om ni nu följer mig i följande rsonemang:

För min egen del bygger jag på samma grund som jag alltid gjort: Demokrati, humanism och mänskliga rättigheter är det jag tror på. I detta ingår en stark tro på yttrande-, press- och tryckfriheten, på människans värde och därmed på hennes rätt att ta del av information som angår henne. Media är inte en sektor som hänger lös i rymden, dess villkor är desamma som demokratins villkor. Utan demokrati, inga fria media. Journalistiken bygger alltså inte på en frihet från värderingar eftersom dess livsvillkor är ett väldigt starkt värderande av demokratin.

Kravet på saklighet och objektivitet i rapporterandet bygger på detta. Det är inte ett estetiskt krav, utan ett ideologiskt. Människor har rätt till information att denna ska vara i så ren form som möjligt beror inte på att det blir prydligast så, utan på att detta är rätt sätt för en journalist att förmedla information.

Jag gick Mediagymnasiet i Nacka innan jag gjorde min vända som politiskt aktiv. Jag har ägnat det senaste året bland annat åt att tala om min reportagebok. Nu tar jag steget fullt ut och går tillbaks till ett spår som jag kan synas ha lämnat för en stund, men som jag ändå aldrig lämnade helt: Jag går från ett uppdrag som handlar om mitt intresse för människor och hur de skapar sitt samhälle till ett annat med samma substans.

Med detta avslutas också några månaders intensivt bloggande. Jag kommer alltså inte svara på några kommentarer eller annat här, men ni är välkomna att maila mig. Jag gissar att den nya adressen blir gustav.fridolin@tv4.se. Vi ses!

Läs förresten gärna en recension av boken i Aftonbladet idag och en artikel om min syn på min framtid i Expressen.

Gå och rösta!

Nu gäller det. Mig möter ni som röstar vid Thorildsplans gymnasium. Men alla ni andra. Gå och rösta! Den som inte står på sig - står någon annan på. Jag har försökt gå igenom dem men det finns liksom inga bra skäl att strutna i att rösta, hur det än blir påverkar vi rätt mycket i riksdagshuset, och vilka vi är avgör vi alla. Senast i morgon. Seså - så jobbigt är det inte, gå och rösta.

Och ni som vill göra mer. Skicka SMS till alla era polare och påminn dem. Har de hjärtat på rätta stället säg då också att de ska rösta grönt. Ni skickar ju mass-SMS jämt, varför inte nu?

Mina argument för varför valet är viktigt hittar ni också här.

PS. Efter i natt är jag nog ganska trött. Det blev 51 kommuner allts om allt. Och en jäkla massa människor. En av dem hade baciller. Jag förkyld. Det finns uppenbar risk för att det dröjer innan jag bloggar om valresultatet. DS.

Sista rycket

Sista rycket blir med Grönt Café på Björns trädgård, törgmöten i Skärholmen, Vällingby och vid Åhléns i Stockholm city.

Dags att utse valrörelsens...

...övertramp. Helt klart Marita Ulvskogs jämförelse mellan Lars Leijonborg och en våldtäktsman. Låt oss rensa den politiska demagogin från den typen av jämförelser. Inget är jämförbart med mäns våld mot kvinnor. Framförallt inte politiska skandaler.

...skämt. Det som jag fick serverat av en miljöpartist i Blekinge. "I nästa liv ska jag bli meterolog eller politiker." "Varför det?" "För då kan man gå till jobbet dag efter dag och ha helt fel, och ändå få fortsätta."

...tristaste samarbete. Ian och Bert, förlåt Alf, som fortsatt då och då under sommar och höst.

...gladaste sena recenssion. Den var i Norrbottens-Kuriren.

...konstigaste artikel. I Aftonbladet. Den "elitvolleybollspelare" jobbar också på industri och vi lever ett helt vanligt liv fjärran från flärdfulla skvallerblaskor.

...Landskronakommentar. Den var här.

...bortglömda valfråga. De äldre. Som jag tjatat. Och som ingen har hängt på. Skickar med en artikel (från besöket i Simrishamn) här:

En politik för de äldre
Idag kommer jag till Simrishamn för att prata om vår valrörelse, min bok "Från Vittsjö till världen", om idéer kring hur miljöomställning kan ge jobb, om friår och om att möta klimathotet. Det ger mig också chans att plocka upp de stora valfrågor som liksom glömts bort. Det finns några som har byggt upp vårt land och sedan glömts bort. Människor som förvägras plats på äldreboenden, som får låga pensioner eller saknar möjligheter att ens en dag i veckan gå ut och andas ren luft. Om dessa, Sveriges bortglömda äldre, verkar inte alls valrörelsen handla. Det är konstigt.

En politik byggd på respekt för de som byggt upp vårt land grundar sig, för mig, i fem punkter:

1. Höj garantipensionerna. De flesta pensionerna i Sverige släpar efter och borde höjas under nästa mandatperiod. Vi borde börja med att höja garantipensionerna, de lägsta pensionerna som går till fattigpensionärerna. Ensamheten bland de äldre är ett stort problem, med lite mer på kontot kan man inte bara klara av vardagens alla bestyr utan också unna sig att gå på restaurang någon gång, träffa vänner eller dricka en kopp kaffe på caféernas solterasser. Det är dem väl unt.

2. Fler plats i äldreomsorgen. Den som vill ska få bo kvar hemma och hemtjänsten bör byggas ut. Men samtidigt måste plats i äldreboende finnas som alternativ för den som behöver eller vill. När man läser om äldre som förvägras sådan plats blir man bara sorgsen och förbannad. Trots att svensk ekonomi gått för högvarv i flera år, och inte minst många kommuner har pengar har antalet platser i äldreboende minskat. Det måste brytas, vi måste få fler platser. Väldigt många som jobbar ute i äldreomsorgen gör ett otroligt bra jobb och förtjänar respekt och uppmuntran. Kommunals lönekrav bör stödjas och skillnaderna i lön mellan kvinnor och män utraderas genom statliga fonder.

3. Fler äldre i politiken. Den representativa demokratin bygger på att allas erfarenheter och åsikter får höras. Idag sitter alldeles för få äldre i riksdagen och i många kommuner. Genom en rotationsprincip, som stoppar politiker från att sitta för länge, så ges plats till nya krafter. Då har också den som först på 65-årsdagen har tid och ork med politik en chans att få förtroende att driva sina frågor. Om jag någon gång kommer tillbaka till riksdagen vill jag ha fler kollegor som uppnått pensionsålder.

4. Stoppa diskrimineringen. Genom att stoppa åldersdiskrimineringen, inte minst på arbetsmarknaden, så har fler bättre förutsättningar när de går i pension. Vi vill ha hårdare lagar, riktiga domstolar och lokala antidiskrimineringsbyråer i varje kommun. Det skulle få fart på arbetsmarknaden! Också genom en bättre hyresreglering och låga hyror kan många äldres ekonomi förbättras.

5. Lämna efter en bättre jord. De flesta äldre har barn och barnbarn. Och många oroar sig över den miljöförstöring och de sociala klyftor som vi ser resultatet av varje dag. Genom en politik för att minska klyftorna och möta klimathotet vill vi göra äldre trygga i att de kan lämna efter sig en bättre jord till sina barn och barnbarn. Och deras barn och barnbarn.

Det finns många som lämnades efter när 90-talets nedskärningshysteri var som värst. Pensionssystemet slaktades, studiemedlen höjdes inte och barnfamiljerna fick sämre ekonomi. Det har länge talats om återställare, men inte hänt tillräckligt. Nu är det dags att kavla upp ärmarna och sätta igång. Det vill jag prata med människor om i Simrishamn idag. Kanske finns det fler förslag att fiska upp där.

Från Vittsjö till ... Landskrona

Idag fogas då de sista, nummer 49 och 50, kommunerna till listan över de som jag besöker i valrörelsen. Det blir Landskrona och Helsingborg. På det senare kör jag för sista gången ihop med Peter Wahlbeck. Lite nostalgi, innan det är över.

På tåget ner har jag precis läst klart den svenska översättningen av "Clash of Civilisations", "Civilisationernas kamp". När de liberala tänkarna satt runt om i Europa och talade om nätverkssamhället där vi människor kommunicerade över globen, den globala byn där vi mötte varandra i handel och samförstånd och historiens slut satt en statsvetare på Harvard och författade helt andra dystopier. Samuel P Huntington såg vid kalla krigets slut och Berlinmurens fall inte alls människan som ståendes på sin utvecklings höjd. Han skrev istället den beryktade essän Clash of Civilisations, eller Civilisationernas Kamp, som förutspådde att de olika kultursfärerna i världen obönhörligen drivs till konflikt mot varandra. ”Kulturer skiljer sig från varandra genom historia, språk, andlig och materiell kultur, tradition och, kanske viktigast av allt, genom sin religion. … På höjden av sin makt står västvärlden öga mot öga med en värld som i allt högre grad önskar, vill och har resurserna att forma världen efter icke-västerländska uppfattningar.” I Huntingtons världsbild finns ett ”vi”, en västvärld, som står öga mot öga med en hotande fara. I hans värld är kulturer statiska, tar inte in intryck av varandra och kan inte samexistera, utan drivs obönhörligen till attack mot varandra. Huntingtons bok illustreras för övrigt med kartor där olika kulturkretsar är utmärkta, inte helt olikt nyutgåvorna av Tolkiens ”Sagan om ringen”-trilogi.

När man studerar bråket kring Muhammedkarikatyrerna eller murarna som växer upp på Palestina, mellan EU och Afrika eller mellan USA och Mexiko så kan det vara lätt att tro att Huntington hade rätt. Men något i framställningen plågar mig. Dystra framtidsscenarier har många gånger tidigare låtit bli att besannas, varför ska just denna komma att bli verklighet? Vad är det som säger att kulturer inte förändras, vad är det för människosyn som vilar i föreställning om att vi föds med en viss uppsättning kulturellt färgade dogmer och idéer – och dör med samma? Vart försvann idéerna om dialog, förståelse och respekt?

Det vi sett i världen de senaste decennierna är att dialogen har bytts ut mot konfrontation. Support av demokratiska motståndsrörelser har bytts ut mot invasion. Möten människor emellan har omöjliggjorts under devisen om att man ”inte talar med terrorister”. Under den förevändningen så har de styrande i Tel Aviv, Moskva och Washington sluppit möta sina meningsmotståndare i Ramallah, Groznyj eller Teheran. Det är ingen naturlag som gjort att det blivit så. Det finns ingen naturlag som påbjuder att människor inte ska tala med eller förstå varandra. Det är aktiva val som den rika världens ledare och politiker har gjort. Att vi karikerar av varandra istället för att prata med varandra är ingen naturlig följd av någonting, det är ett val vi gör.

Den stora bristen i Huntingtons dystopi är just detta. Med en iver annars förunnad unga imperialismteoretiker på vänsterkanten beskriver han världen som ett mekaniskt skeende där händelse A obönhörligt leder till händelse B, där transaktion C omöjligen kan resultera i annat än reaktion D. Men världen är inte mekanisk. Den är vad vi gör den till. Om historien lärt oss något så är det just att den blir vad vi formar den till. Varje givet tillfälle ärver vi summan av de beslut människor genom årtusenden fattat före oss. Att publicera karikatyrerna var ett val av Jyllandspostens ansvarige utgivare. Att inte möta de muslimska ländernas ambassadörerna var ett val av Fogh Rasmussen. Att använda karikatyrerna i politiska syften är val som Fatah, Hizbollah och andra organisationer gör.

Varför är det viktigt att slå fast? Jo, för att bilden av världen formar densamma. Om man tror att mänskligheten obönhörligen drivs till konflikter mellan varandra, om man ser världshändelserna genom ett raster format av denna förvrängda idé om människan som slav under kulturella yttringar, så kommer också profetian besannas. Det är en minoritet av människorna i de muslimska länderna som gått med i demonstrationerna mot karikatyrerna. Det är en mikroskopiskt liten andel som tagit del i våldet. Det betyder inte att långt fler inte känner sig kränkta. De gör det. Av karikatyrer, av att 80 000 trosfränder tillfångatagits i Guantánamosystemet och av den strukturella underordningen. Men de väljer en annan, demokratisk, väg att visa sina protester. Hade det offentliga samtalet präglats av samförstånd, dialog och tro på människan hade vi fått se också detta – nu ser vi bara våldet. Det skrämmer. Och rädda människor är sällan duktiga demokrater.

Idén om den globala byn hade sina brister. Den bortsåg från över- och underordning, från fattiga och rika, från kolonialismens brott och från osäkerheten som vilar i en djupt orättvis värld. Men den var i all sin naivitet ett betydligt bättre raster att se världen genom än civilisationskampsflummet. Det kanske börjar bli dags för liberalerna att återuppväcka Fukkuyama, McLuhan och idén om internets frälsning av världen?

Från Vittsjö till ... Hässleholm

Så tillbaka till hemtrakterna idag. Först skoldebatter och valstugesbesök i Hässleholm och sedan utrikespolitisk debatt i Uppsala.

När man sover så lite får man mycket tankar. Den största är:

Är det så här vi vill ha det?

Terrorister planerar spränga sig själva och sina medmänniskor i luften på flygfärder över Atlanten. En flinande Scotland Yard-chef varnar i TV för den nya tidens allvar, och ler åt sin kommande befordran. Guillou kunde inte skrivit det bättre. En kvinna flyter i land i Mälaren. Iklädd enbart sopsäckar, höggravid. Hon finns inte i några register och har inte uppsökt mödravårdscentral. Mankell kunde inte kommit på något mer hårresande. Reinfeldt gnäller på Persson. Den här gången för att han talar om utrikesfrågor i valet. Verkligheten överträffar dikten.

Sverige är inte en ö. Det som händer på en annan plats på jorden berör också oss, påverkar oss och drabbar oss med väldig kraft. De orättvisa förutsättningar som föder och göder terrorism och hat riskerar vilken dag som helst slå tillbaka mot svenskar på semester. Bland mina vänner i Sverige, med ursprung i Palestina, Afghanistan eller Kongo slår ilskan över svensk vapenhandel med Israel, svenska soldater i de afghanska bergen och en hård asylpolitik rot. Så skapas de berömda krutdurkarna av människor.

Sverige kan. Få tror det men så är det faktiskt. Inget mer än vi själva och vår regering hindrar oss från att föra en mer aktiv utrikespolitik, låta synbara protester i form av rivna handelsavtal ljuda över våldet och undanröja hatets orsaker. De människor som lever i vårt land men utanför registren, som vårdas på hemliga kliniker, som förvägras skolgång och inte kan gå till polisen när de blir utsatta för brott – de vill inget hellre än att få sina papper och sina fyra sista siffror i personnumret. Vi kan ge dem det och stoppa framväxten av ett Mankell-Sverige med sopsäckar, mördade gravida kvinnor och medborgare som inte finns.

Visst hör de frågorna valet till.

Från Vittsjö till ... Stensund

Stensund kan, jämte Oxelösund (och Vittsjö förstås, men det behöver knappast nämnas), vara de vackraste platserna jag besökt under valrörelsen. Här pratade jag på morgonen med en folkhögskoleklass. Sedan bar det iväg till en utfrågning av Kurdo Baksi om politik för lika rättigheter, arrangerad av Centrum mot Rasism, i Stockholm. Och därefter skoldebatt och torgmöte i Uppsala. Nu hemma... När jag kommer hem åtta säger Jennie numera: "Jasså, bara halvdag idag..."

Läser på TT att Fredrick Federley ska debattera mot Sverigedemokraterna i SVT i morgon. Jamen, säg goddag då. Han säger att man inte ska låta SD "stå oemotsagda". Så det är det jag gör när jag åker runt i landet, besöker skolor, snackar om rasism, uppmanar folk att rösta, avslöjar rasistpropagandan och talar om allas lika värde? Låter de främlingsfientliga stå oemotsagda? Federley är inte dum. Han vet att en debatt alltid har flera vinnare, alla debattörer som får fram sin syn på en sak får medhåll av någon. Att bjuda upp rasisterna till dans när de är på uppgång är att ge dem en tribun. Och om han nu måste göra det så kan han väl vara ärlig. Det här gör jag i kampanj för mig själv och inte något annat.

Läs gärna mina gamla rapporter om SD på Grön Ungdoms hemsida.

Besöket i Skellefteå blev förresten rätt bra uppmärksammat i lokaltidningen Norra Västerbotten. Läs notis om priset till kvinnojouren, krönika eller artikeln om skoldebatten.

Från Vittsjö till ... Skellefte

Igår var det Skellefteå som gällde. Två skoldebatter, torgmöte, valstugesignering av böcker och utdelning av pris till Skellefte kvinnojour. Roligt.

På vägen upp fick jag möjlighet att läsa Dagens Industri. Alltid spännande. På ett stort uppslag analyserade man den hemska utveckling att kinesiska arbetare börjar kräva mer i lön på de svenska industrier som outsourcats dit. De liberala ideologerna brukar alltid hävda att varje outsourcing är bra för det mottagande landet eftersom det då där uppstår sysselsättning, utveckling och på sikt tryck uppåt på löner, fackföreningar och ökad lokal ekonomi (bland annat genom skatt, men det vill man helst inte kännas vid). Vi andra brukar problematisera lite mer. Men visst är det sant att kinesiska arbetere kan, som alla andra, ta makten över sin framtid och kräva bättre villkor, mer betalt och drägligare arbetsmiljö. Men då får de med Dagens Industri att göra...

Ett problem för just denna utveckling är förresten de frihandelszoner som nu har tvingats fram här och var. Genom att man kan outsourca sin produktion utan att betala skatt, följa regler eller tillåta fackföreningar i de mottagande länderna får man en sorts enklaver som inte ger något tillbaka till arbetarna eller det närliggande samhället mer än sjukdomar, sönderarbetning och miljöförstöring. Siffrorna är slående. Fler människor är arbetslösa i Kina idag än innan outsourcingstrenden och vice miljöministern brukar tala om en framtid med kanske hundra miljoner miljöflyktingar.

Igår var det förresten yxdåd i Stockholm och bombdåd i Malmö. Vad var det vi sa förra valrörelsen? "Två miljöproblem - växthuseffekten och ett kallare samhälle."

Från Vittsjö till ... Eksjö

Idag var det sista rycket för mig i Jönköpings län. Vi har en jätteduktig riksdagskandidat här också, Kew Nordqvist, ekologisk lantbrukare från Tranås. Jag har besökt skola och folkhögskola i Vetlanda, bokhandlarna där,, i Eksjö och i Nässjö och haft ett öppet möte i sista staden också. Där, i Nässjö, har partiet precis dragit igång igen efter en längre tids dvala. Det är go, optimism och härligt folk. Snickare, elektriker och vanligt folk. Precis som ett parti som står för sunt förnuft ska ha det. Skönt.

Jag fick frågan i Eksjö om jag egentligen tycker det där är bra med att sitta i regering som grönt, radikalt parti. Det är ingen lätt fråga. Makt korrumperar både människor och partier. Så jag har länge varit skeptisk. Samtidigt om man ska göra det är det väl nu chansen finns, innan också Miljöpartiet blivit alltför gammalt och hopsegat som rörelse. Det är nu kraften finns att gå in, stå på sig och också våga bryta om man bara blir alibi åt de gråa partierna. Så resonerar jag.

Jag har ju varit med och förhandlat en del, i vart fall i bakgrunden, de senaste åren och jag är väldigt stolt över vad vi lyckats uppnå. Runt om i landet möter man flyktingar som fått stanna på grund av vårt arbete (senast i Eksjö – tack mina vitryska vänner för pirogerna!), unga som fått jobb på grund av friåret eller arbetare på etanolfabriker. Stolt över vad vi uppnått alltså. Men jag är inte stolt över hur det gått till. Förhandlingar, mediakrig och allmänna slagsmål kan inte vara bästa formen för partisamarbete. De partier som bildar majoritet bör rimligen kunna sitta ner, identifiera samhällsproblem och finna gemensamma lösningar. Det innebär inte att särarten försvinner men att man ger och tar i en anda av samarbete – något som alltför ofta saknas i politiken.

Nåväl. Några lästips förresten.

Linuxworld kan ju vara en sida att titta in på så här i tider när Persson börjar tala väl om fildelare, utan att egentligen säga någonting. Här finns en oerhörd framtidsbransch för Sverige, småföretagare inom mjukvaru- och dataindustrin. Men då måste Microsoft och deras patentiver hållas stången. Det är bra småföretagarpolitik och det förstod jag ännu bättre förra veckan när jag var enda politiker på ett stort symposium om öppna standarder i Stockholm.

Den här intervjun med Skånepartisten Carl P Herslow. Hade bara alla främlingsfientliga sagt rätt ut vad de tycker, som han, så hade man inte kunnat annat än inse hur världsfrånvända de är.

Den här intervjun om valet i HD, som jag är med i. Jag kommer till Helsingborg på fredag. Med Peter Wahlbeck.

Den här lysande debattartikeln mot hemlösheten.

Var förresten med i Studio 24 i kväll om det där ministerskvallret. Hur mycket ska man säga det. Jag är inte intresserad av politisk karriär. Det systemet, det sättet att driva politik äcklar mig. Men jag brinner för att förändra världen. Och alla erbjudanden om att vara med att göra det ska övervägas seriöst när de kommer. Och då är horoskop ingen bra metod - men de kan vara rätt roliga tills dess. Dagens: ”Föväntningar på dig från dina närmaste ger dig oväntat huvudbry.”

Förresten, när det talas om en i så hedrande sammanhang som att vara med att bryta socialdemokraternas ensamma maktinnehav så märker man vilka som är ens riktiga vänner. Kalle Larsson, vänsterpartistisk riksdagsledamot som jag jobbat mycket med och som jag tackar i min bok för hans uppriktiga flyktingengagemang, väljer den lite förlöjligande stilen på sin blogg. Expressen skriver på sin ledarsida att jag "säkert skulle göra ett utmärkt jobb" eftersom jag är "begåvad, rapp och har distinkt liberala reflexer". Vad har jag gjort för fel? ;-)

Demokrati

Jag och Peter Eriksson hade pressträff idag om demokrati. Det är en favoritfråga för oss båda och vi presenterade en rapport, "Utveckla demokratin", som ni hittar här.

Det viktiga för oss är att skapa möjligheter för demokratin att utvecklas, bland annat genom att öka möjligheterna för medborgarna att komma in tidigare i den politiska processen. Vi vill ockå öka möjligheterna att anordna folkomröstningar, inte bara genom att det teroretiskt ska gå att göra utan också genom att skapa fungerande regelverk som möjliggör det i praktiken.

Jag fick frågan om jag kan tänka mig att bli minister efter valet och också hur det skulle kännas att få det erbjudandet när jag nu lämnat riksdagen.

Det vi måste göra innan en sådan fråga blir aktuell är att vinna valet. Det viktiga nu är att arbeta för att vi ska få ett bra valresultat för miljöpartiet och att möjligheten kan skapas för att bilda en röd-grön regering.

Det jag vill göra väldigt tydligt är att jag inte har "hoppat av". Jag sa att jag skulle sitta en period i riksdagen. Det har jag gjort och nu är jag jätteglad över att få lämna över det uppdraget till Mehmet Kaplan som kommer att bli en jättebra grön riksdagsledamot. Jag hade torgmöte i Skärholmen tillsammans med honom i eftermiddags och det är alltid kul att se honom i aktion.

För egen del vill jag utbilda mig och kanske arbeta som journalist. Jag tror inte på politiken som ett livstidsuppdrag. Men det innebär inte att jag förlorat tron på att det går att skapa en bättre värld. Får jag frågan igen efter en valseger så kommer jag att överväga saken.

Fast när jag läste mitt horoskop för idag så stod det såhär:
"Gå efter känslan och dina instinkter idag, du kommer att få erbjudanden som låter bra men kanske inte passar dig." :-)

Från Vittsjö till ... Lund

Ah! Hemma i Lund. Jag är ju delvis uppvuxen på Norra Fäladen här i stan. Idag blev det debatt om arbetslösheten mot LUF:s Mats Persson, litteraturafton om boken på Café Arimon och torgmöte för och med min mentor, vän och partiets bästa riksdagskandidat Ulf Holm.

Så här en vecka innan valet kan ju alla de valarbetare som sitter och hänger framför slöa bloggar istället för att gå ut och övertyga folk behöva läsa följande rader:

Ett riktigt viktigt val
Min lärarinna i mellanstadiet var en klok kvinna. Hon hette Filippa och hennes pedagogik för att ta hand om stökiga elever, som mig, var kärlek, uppmuntran och straffuppgifter. Nåja, det sista var nog hela klassens påhitt. För att få tyst på lektionerna bestämde man att den som pratade utan att räcka upp handen (jag har alltid pratat för mycket) eller kom för sent skulle få ett streck på tavlan. Tre streck skulle oundvikligen ge en straffuppgift. Och straffuppgifter fick vi.

Erik, Gert, Pajas och jag formligen prenumererade på straffuppgifter. Så en gång 1994 fick vi i uppgift att titta på en valdebatt på TV. Det var liksom det allra värsta, alla kategorier. Tvingas man titta på politiker i två timmar så skärper man sig sedan. För att peppa oss inför uppgiften berättade Filippa att politikerna skulle sitta i TV på kvällen, och det skulle väl inte vara jätteroligt hela tiden, men de skulle berätta vilken värld de ville ha, vilka drömmar de hade och hur man skulle lösa problemen i skolan och så. Det kändes viktigt.

Det tyckte inte politikerna. De skyllde mest på varandra. Vem gjorde fel när och varför. Var det Bildt eller Carlssons eller kanske den internationella marknadens fel att det gick så dåligt. För dåligt gick det. Arbetslösheten var på skyhöga nivåer. Fritidsgården stängdes. Föreningsbidragen drogs in. Och i skolan hade vi sedan länge insett att kartböcker utan Sovjetunionen, det skulle dröja, för nu rådde det ”köpstopp”. Vi återanvände gamla suddgummin, och det var väl i och för sig miljövänligt men spred känslan av att vi var några som samhället absolut inte prioriterade.

Så pratade inte politikerna till oss där vi satt framför TV:n heller. Det var marginalskatteffekter, tillväxt och ekonomiska realiteter i en strid ström och vi hängde inte med för fem öre. Inte min mamma heller, fast hon var diplomerad marknadsekonom och småföretagare. Så kom ett skäggigt grönt språkrör. Birger Schlaug. Och han började prata om drömmar, om visioner, om miljöhot, globala orättvisor, sänkt arbetstid och att det behövs bäst-före-datum på partier. Vi vässade ören och lyssnade.

Han läxade upp de andra partiledarna. Han sa att nedskärningspolitiken skulle leda till att Sverige blev fattigare. Fattigare på entreprenörer, fattigare på tänkare, fattigare på trygghet. I nedskärningarnas spår skulle otrygghet, drogmissbruk, gäng och våld öka. Unga människor skulle tappa sugen och färre skulle våga starta företag. Birger fick tyvärr rätt. Det är nedskärningspolitikens bakfylla vi befinner oss i just nu och det är den som vi med friår, regelförenklingar och anställningstrygghet försöker rätta till.

Det är just därför det här är ett så viktigt val. Några partier vill nämligen inte alls lämna nedskärningspolitiken bakom sig. Man vill sänka ersättningsnivåerna för arbetslösa och för sjuka. Sparka på dem som ligger. Man vill slakta miljösatsningarna, sänka miljöskatterna och avskaffa allmännyttan. Man vill dra i krig, sälja mer vapen och absolut inte införa flygskatt.

När ni är ute och kämpar, står vid valstugan, pratar med polarna på jobbet eller sitter framför datorn på kansliet så ska ni veta att ni gör en jäkligt viktig uppgift. För det här är ett jäkligt viktigt val. Det är nu vi har chansen att lämna nedskärningspolitiken bakom oss för en politik med sänkt arbetstid, grundtrygghet och ett aktivt arbete mot hemlöshet och social utsatthet. Det är nu vi har chansen att föra upp de globala frågorna på dagordningen, fokusera på nollsvält och driva på för skuldavskrivning och Tobinskatt. Och det är nu, för kanske sista gången, som vi har möjligheten att adressera klimathotet i en valrörelse och på allvar ställa om energi- och transportsystem innan det på allvar är för sent.

Och då gäller det att Miljöpartiet blir en kraft att räkna med. Får fortsatt och verkligt inflytande. För när det gäller nedskärnings-, krigs- och betongpolitik är det helt ointressant om den administreras av det blå eller röda laget. Det är de gröna inslagen som räknas.

Så sitter man själv i en sådan där paneldebatt som Birger en gång gjorde. Inför en skolaula i Sumpan och vi blir tillsagda att förklara för ungdomarna varför det är så viktigt att rösta. Den ena klychan efter den andra. ”Annars får ni skylla er själva.” Ska barnen och de andra som inte får rösta också skylla sig själva då? ”Annars hedrar ni inte demokratin.” Och det gör vi när vi tror oss kunna berätta för andra vad som är bäst för dem? ”För att det är en skyldighet.” Åhh, så upphetsande det lät då. Så är det min tur. Jag vet att ungdomar som går kvar i gymnasiet på valdagen är de som röstar i allra högst utsträckning och därför säger jag: ”Klart ni ska rösta. Det är ett jätteviktigt val den 17:e september. Tar inte ni makten tar någon annan makten över er. Världen är vad vi gör den till i varje liten stund, den är varken större eller mindre än summan av de beslut vi människor fattar varje dag. Så fatta ett klokt beslut, och vilket det är kan bara du bestämma, den tredje söndagen i september. Men jag, fatta ett klokt beslut redan imorgon. Redan idag. Engagera dig. Säg ifrån. Höj rösten när du tycker något är fel. Låt ingen, politiker eller annan, sätta sig på dig och berätta att dina åsikter är mindre värd än någon annan. Så länge människor säger ifrån, engagerar sig, organiserar sig, startar föreningar, folkrörelser och fackförbund – så länge kommer också mänskligheten att utvecklas. Så kom igen och engagera dig. Riksdagen kan inte lösa alla problem, men vi kan hjälpa till. Miljöpartiet kan inte rädda killen på glid, men det kan kanske hans friårsledige morfar. Miljöpartiet kan inte avskaffa svälten, men vi kan avskriva skulderna och ge de vattenbärande mödrarna vid Nilens strand en mindre sak att bära upp – vår rikedom. Miljöpartiet kan inte lösa klimathoten, men vi kan fixa så det finns billiga miljöbilar för dig att köpa och tillgängliga bränslen. Tillsammans förändrar vi världen. Kom med!”

Det är ett viktigt val. Idag. I morgon. I övermorgon. Och den 17:e september också.

Från Vittsjö till ... Malmö

Och så Malmö igen idag. Skolor, fairtradediskussioner i en soffa på torget och grön fest på kvällen. Till den där soffan kommer också Alice Bah Kunke. En annan dag gästas den av Greenpeace VD Lennart Daléus. Bara en sån sak...

Hörde på väg ner om Al Gores film En obekväm sanning. 10 år har vi på oss. 10 år att hindra klimatkatastrofen. Att lägga om samhället rejält, minska utsläppen, styra in på en annan väg. 10 år är inte lång tid.

Göran Persson tror förresten inte på det där meddelande han i samband med att han träffade Gore. Han hade i och för sig inte sett filmen heller...

Från Vittsjö till ... Markaryd

Från Vittsjö till Markaryd är det 14 kilometer ganska exakt. Jag var med andra ord nära hemma när jag tidigare idag snackade på gamla Rikspappersgymnasiet och senare på Markaryds folkhögskola. Markaryd är en av alla de kommuner där Miljöpartiet ställer upp igen efter en längre tids dvala, på denna plats tack vare Kudo - en japansk miljöpartist som flyttat till den sydsmåländska myllan.

På folkisen blev det snack om boken, arbetslösheten och politikerskandalerna.

Mot arbetslösheten har vi fem förslag:
1. Enklare driva småföretag. Låt arbetslösa som startar företag behålla a-kassan första tiden. Ta bort en arbetsgivaravgift från varje företag.
2. 40000 till i offentlig sektor. Genom att överföra medel från mindre lyckad arbetsmarknadspolitik har vi råd. Det är bättre att betala folk för att något göra än att inget göra.
3. Antidiskriminering. En antidiskrimineringsbyrå i varje kommun för tillbaka människor från utanförskap och arbetslöshet, in i ruljansen.
4. Mer friår och sänkt arbetstid. Det är sjukt att vissa mår dåligt för att de jobbar för mycket, stressar, bränner ut sig och andra mår dåligt för att de aldrig får något jobb.
5. Miljöomställning. Omställningen i sig genererar 185000 nya jobb, enligt miljöföretagen, om de ges rätt förutsättningar.

Efter Markaryd bar det vidare uppåt i Kronoberg, till Växjö där jag fick snacka på torget och ha show på universitetet med Peter Wahlbeck. Läs gärna mer om vår studentpolitik hos Gröna Studenter.

Från Vittsjö till ... Blekinge

Efter lite gästspel i TV, SVT24 om EU:s framtid och TV4 Nyhetsmorgon om politikerkulturen, så bär det nu vidare till nya äventyr med Peter Wahlbeck - denna gång i Blekinge.

Läste igenom lite tidningar i morse.

I GP från i förrgår kunde man hitta en annons från Nya Moderaterna. De bjöd till offentligt möte i Göteborg. Och vilka var dessa nya moderaters främsta affischnamn? Ulf Adehlson och Carl Bildt.

I Metro fick Reinfeldt frågan om han skulle införa marknadshyror om han blev statsminister. Inte direkt, fick vi veta. Men målet är att lägets värdering ska vägas in i hyran. Innerstadsgetton är alltså bra, enligt de nya moderaterna.

I samma tidnings Malmödel har Miljöpartiet en egen bilaga. Jag har skrivit nästa ledare, i det numret som handlar om flyktingar, och tänkte bjuda på den:

Alla ska med
Alla har vi sett TV-bilderna. Barn som bärs ut på bår ur vårt land, apatiska och okontaktbara. Familjer som rivs upp efter år av Svenssonliv i Sverige. Den sista småföretagaren som kastas ut ur norrländska orter. Det handlar om flyktingpolitiken. Alla ska med, säger socialdemokraterna. Utom de som ska ut, förstås.

Tillsammans har våra två största partier, s och m, utgjort en axelmakt i svensk flyktingpolitik som, i skön förening med EU, gjort det svårare för människor som flyr från förföljelse, krig och miljöförstöring att ta sig hit. Och svårare för de som väl tagit sig hit att få stanna. Det jag är stoltast över efter mina år i riksdagen är att vi lyckats bryta denna järnaxel. Vi har pressat regeringen att lägga ner utlänningsnämnden och därför har vi fått en mer rättssäker prövning av asylsökande, där inte bara handläggare stirrar på papper utan där den sökande får föra fram sin sak muntligt i en riktig domstol.

Vi har tillsammans med en bred flyktingrörelse – kyrkor, fackförbund och folkrörelser – tvingat igenom en tillfällig lag som gett 17000 människor, främst barn, en fristad i vårt land efter år av misshandel i asylprocessen. Alla andra gröna segrar som riskerar rivas upp av en borgerlig regering, friår, trängselskatt och pappamånader, bleknar bort i jämförelse. Om tio år kommer det leva människor här – älska, gräla, begära löneförhöjning, gå på krogen – som annars hade levt utan rättigheter eller kastats tillbaka till förföljelse och kanske död. Det har vi gemensamt åstadkommit.

Ändå är vi inte färdiga. För några månader sedan flöt ett lik i land i Mälaren i Stockholm. En gravid kvinna som inte fanns i några register. Hon hade inte uppsökt barnavårdscentral eller gett sig tillkänna. Hon fanns helt enkelt inte. Men fanns ändå. Det låter som början av en Mankellroman, men det är en bild av Sverige 2006. Vi måste ge de människor som lever här utan papper rättigheter. Vi måste se till att göra barnkonventionen till lag och införa en bortre gräns där ingen behöver vänta längre än ett år på ett slutligt besked om asyl.

Människor som kommer till vårt land måste ges en ärlig chans att komma in i samhället. Diskrimineringen ska brytas. Vi behöver antidiskrimineringsbyråer i varje kommun och stadsdel. Dit kan den vända sig som blir utan jobb för att hon har ett konstigt namn, sitter i rullstol eller fyllt 55. Då kan man få en direkt kontakt med den diskriminerande arbetsgivaren, eller vad det nu är, och lösa det hela på plats. Eller driva det vidare till domstol om det behövs.

Det behövs billiga hyresrätter i fler delar av våra städer. Människor av olika bakgrund ska mötas naturligt genom fadderskap och mötesplatser. Invånarna i Rosengård ska ges garantier att få banklån så alla som vill kan starta företag. Det tjänar alla på. Jobb, svenskutbildning och bostad ska vara rättigheter för alla. I ett Sverige där alla ska med ska ingen ut men alla in. Det kräver lika rättigheter och en human asylpolitik. Har vi råd med något annat?

Skjuter vi budbäraren?

Länkade till Max Andersson, riksdagskandidat från Göteborg, lite dolt igår. Det är en riktigt, riktigt bra kille. En strålande person som förtjänar uppmuntran och stöd. Var lite i hans Göteborg igår också och kampanjade.

Det går lite trögt. Inte för mig och inte för partiet. Böckerna och idéerna säljer. Men för politiken. Gårdagens skandal där folkpartiet hackat sossarnas datanät spelar in. När man ser mig tänker man på systemet och mår dåligt över allt mygel och all konstig moraluppfattning. Men varför skjuter folkpartiet budbäraren? Felet är ju systemet bakom. Den karriärpolitik som gör att unga idealister förleds att tro att målet helgar medeln och får en helt förvrängd moraluppfattning. Den måste vi ta itu med. Vågar jag säga det? Sänk arvodena, inför rotationsprincip, alla ska bli politiker!

Från Vittsjö till ... Öckerö

Igår var det demo på Plattan, torgmöte i Skärholmen (där lokala hjäten Rafet hade målat valstugan riktigt fin), möte med svenskturkar i Bredäng och besök på moskén i Haninge. Idag är det skoldebatter i Kungsbacka, boksignering i Mölndal och torgmöte på Öckerö. Och sent ikväll en debatt på SVT24 om EU:s framtid.

Den som får sin nyhetsdos från TT fick under söndagsstiltjen igår några intressanta besked.

Medborgarskapssjabbel gör att tusentals missar valet. Eftersom Migrationsverket sitter på många tidiga ansökningar om medborgarskap, i de värsta fallen i flera år, så kommer 4-5000 som vill rösta inte få det. Där tappar vi några gröna röster... Och mycket av demokratisk anständighet.

Centern skänker 50 miljoner till forskning. Det kan väl ett av världens rikaste partier, över en miljard i kassan, snyta ur näsan?

Miljöpartister fattigast. En koll av DN bland riksdagskanidater visar att socialdemokraterna har de rikaste och Miljöpartiet de fattigaste. De gröna kandidaterna är också, samtidigt, de högst utbildade. Det här väcker frågor. Vad är det man har utbildat sig till som ger så dålig ekonomisk avkastning? Är alla biologer? Eller är det helt enkelt bara så att man prioriterar annat än pengar här i livet...

Fred i Mellanöstern

Under den parollen ska jag och Mehmet Kaplan ut och demonstrera idag. Klockan 14:00 på Sergels Torg - slut gärna upp.

De senaste besöken har förresten resulterat i lite media som kan vara intressant. Senaste besöket i Jönköping gav den här artikeln. Besöket i Västernorrland gav det här lilla "jobbreceptet". Efter besöket på Österlen blev det både en ledarkommentar och en artikel. Och såväl Västerbottenskuriren som Smålandsposten har hunnit slå på lite om boken.

Mauderna tider?

Veckans roligaste val-citat måste ändå vara Maud Olofssons i partiledarutfrågningen. Pressad på det här med subventionerad hemhjälp sa hon till slut:

"Då tror jag att alla kan ha råd med några timmar (hemhjälp) i veckan."

Alla? Även dem som utför hemhjälpen? Så spännande. Vi höjer tillväxten genom att betala varandra att städa åt varandra?

Eller ingår inte arbetarklassens kvinnor i Mauds definition av "alla"?

Från Vittsjö till ... Simrishamn

"Nog är det lite närmre till himlen från Österlen." Dagen i Simrishamn har varit lysande. En bra skoldebatt med kloka frågor. Ett trevligt möte med några äldre fd folkpartister på torget som nu såg Mp som det mest liberala alternativet. En stunds signering av boken i bokhandeln, där jag också blev avkarikerad. Och så ett möte med miljöpartisterna. Det är verkligen go i partiet nu.

Givarkonferensen till Libanon och därefter Gaza/Västbanken är precis avslutad. Bra att det finns pengar till återuppbyggnad förstås. Men ändå. Hur kan krigsförbrytelser behandlas som en naturkatastrof? Är det inte förbrytaren som ska betala?