Igår höll Persson sitt Björkvistal. Det var miljö, globala frågor och kärnkraftens risker som värsta miljöpartisten. Med en skillnad. Det var inga, eller få, förslag bakom orden. Ett fördes dock fram – Sverige ska stå som värd för en konferens om återuppbyggnaden för Libanon. Jag är alltid på ett principiellt plan skeptisk till sådana konferenser. Först bombar vi ett land sönder och samman sedan bjuder vi våra företag att bygga upp detsamma. Men om en sådan konferens nu ska hållas, om den kan användas för att bryta dödläget och få fred för sönderbombade människor – så visst, varför inte i Sverige? Jag har länge gnällt på regeringen för att den varit för passiv i de internationella frågorna. Om det syns en ändring vid horisonten kan jag bara glädjas åt den.
Men vad säger då Reinfeldt? Jo, han
gnäller för att konferensen ska hållas mitt under valrörelsen. Ja, det är ju sant. Inte kan man väl prata om bomber, svält och förtryckta människor när vi alla ska ha kul och vara sams och leka val. Vad kan vara viktigare än riksdagsval i kalla nord? Inte lidande libaneser, palestinier och israeler i vart fall. Fråga Fredrik.
Vore intressantare om han berättade vad hans allians egentligen tycker om internationell rätt, idén att man kan bomba bort terrorister eller fram fred och krig som metod i största allmänhet. Åtminstone ett av hans partier, Folkpartiet, ville ju sända svensk trupp till Irak.
Yvonne Ruwaida var, tack och lov, riktigt tydlig i Svenska Dagbladet idag.
Idag kan man också läsa i
DN att
kommunerna inte står beredda för klimathoten. Vem gör det? Vi talar om vattenhöjningar som hotar hela länder och halva Mälardalen. Vilken kommun har tagit fram en krisplan för eventualiteten att kommunen inte kommer existera om hundra år? Men visst vore det bra om alla kommuner påbörjade arbetet. Det finns, som Anders Wijkman så klart redovisar i sin bok ”Tsunamin – den onödiga katastrofen”, mycket som kan göras för att hantera katastrofer, än mer som kan göra för att förebygga desamma och för att åstadkomma någonting måste hoten upp i ljuset. Det är i länderna där man insett att hela existensen hotas av uppvärmningen, som Nederländerna eller vissa söderhavsöar, som man börjat driva på hårdast för verkliga förändringar i den internationella klimatpolitiken. Och det här kan mycket väl vara den sista valrörelsen då vi på allvar kan göra något åt klimathotet.
Andra lästips är
Vårt Kungsholmen som skriver om kungsholmsbor. Och boken…
Idag är jag i Göteborg och håller kurs för lokala miljöpartister. Tillbaka ikväll när samma miljöpartister går till EM eller till Liseberg för femkamp.
I helgen avslutade jag mina Prideaktiviteter. Underbart. Läs
citatet jag fångade upp i förrgår. Tänkte gratis bjuda på en jämförelse mellan HBT-rörelsen och handikapprörelsen som inte finns med i den slutliga versionen av
boken:
Queerteorin har erbjudit en teoretisk överbyggnad för kritiken mot normer som inte har till annat syfte än att upprätthålla en ordning som människor faktiskt lider under. Den typ av hyllningsepos till teorin som jag nu märker att jag håller på att skrivas får inte skrivas utan att man också andas om problemen med queer. Genom att sätta ett ord och en definition riskerar queer att bli lika utestängande som den fiende man bekämpar, heteronormativiteten. Den som vill lyssna till Nationalencyklopedin kan läsa att queer just inte är något som går att beskriva som en enhet, utan utvecklas just i viljan att inte vilja skapa enhet utan låta var och en ha sin aktivism och teoribildning utan att den dömer någon annan för något annat än den andres dömande och vilja att sätta upp ramar och sortera människor i fack. Queerteorin utgår från samma analys som går att översätta på varje annat förtryck, majoritetens vilja att utnyttja minoriteten för sina egna syften. När det finns en grupp som uppfattas som en minoritet är det enkelt för majoriteten att utnyttja detta för att få något gjort, skapa egen vinning eller, som i sexualitetens fall, befästa den ordning som man önskar se. Begreppet homosexualitet är en bekräftelse på majoritetsförhållandet, heterosexualiteten. Genom att sätta ett ord på det avvikande skapar man också en norm i heterosexualiteten. Det är därför fienden för var och en som vill ge människor möjlighet att vara just dem de är stavas heteronormativitet; förutsättandet av att en människa är straight tills något annat är bevisat. Det är i grunden samma sak som med könsroller, i förväg gjorda förutsättanden för hur en människa ska vara. Förutsättanden som formar och förtrycker människan genom livet. Fördomar. När feminister och queeraktivister tror att de står på motsatta sidor, bråkar om porrens vara eller inte vara eller om smink är kvinnoförtryck, så känner jag inom mig bara djup tragik. Jag är helt såld på begrepp som queerfeminism. Att bekämpa könsrollerna är att bekämpa heteronormativitet. Att bekämpa heteronormativitet är att bekämpa könsroller. Har man inga fördomar om människor för att de råkar vara kvinnor eller män, så förutsätter man inte heller att de är heterosexuella. Förutsätter man inte att människor är heterosexuella, varför förutsätta något annat bara utifrån vad de har mellan benen?
En grupp som ständigt faller utanför samma kamp, trots att de i högsta grad är centrala är de funktionshindrade. Jag växte upp med en mamma som var rullstolsbunden. Hon var inte det när jag föddes, inte dagen då jag blev tonåring men hon blev det. Idag kan hon gå, men jag minns fortfarande hur man förbannade all otillgänglighet. Svårigheten att ta sig in i affärer, gå på möten, umgås som mor och son. Inom mig anade jag något mer än åsikter och ilska, en ideologisk grund, en tankeriktning. Efter något år i Stockholm mötte jag Adryan Linden som satte mig i kontakt med den åsiktsriktningen. ”Funktionshindrade är ett förtryckt folk”, sa han när vi äntligen lyckades träffas första gången - på cafét i Kulturhuset. Ju mer vi pratade, snackade över telefon, skrev tillsammans - desto mer förstod jag. Funktionshindrade utsätts idag för det som andra förtryckta grupper alltid har utsätts för. Man får sympatier, men inte rättigheter. Man får ett leende och en lag (LSS), men inga pengar att verkställa lagen. När Adryan ska besöka mig på riksdagen är det ett rent helvete för honom att komma in. Man får gå genom en bortglömd ingång, åka för trånga hissar, trängas i korridorer. Inte ens demokratins högborg är anpassad för alla människor här i landet. När Adryan skulle komma att hälsa på mig i riksdagen var vi tvungna att köra permobilen ut på vägen, runt huset, in på en bakgård, över en grushög, in genom bakdörren och upp för en hiss som stannade. När folkets hus ser ut på det sättet är det inte min vän Adryan som har funktionshinder, då är det demokratin som har funktionshinder.
Äntligen börjar samarbeten växa fram mellan HBT-rörelsen, feminister och funktionshinderrättsörelsen. Men det går trögt. Det är med ett snett leende och en insikt om att här är politiskt korrekt. Men inte av insikt att ett samhälle som är verkligt tillgängligt också för funktionshindrade innebär så mycket mer. Det innebär att lönearbetet ges den vikt som del av livet som det verkligen har, och inte blir synonymt med hela livet. Det innebär att skolan ges undervisning om acceptans och olika människor. Det banar väg för en kamp mot rasism och främlingsrädsla. Det innebär att alla människors ges en rätt att vara dem de egenligen är. Det banar väg för en uppluckring av könsroller och patriarkat. Kampen mot könsförtrycket har börjat, och även om man inte kommit långt kan man konstatera att nästan alla partiledare kallar sig feminister. Man erkänner att jämställdheten är mer än bara fina ord. Kampen mot rasismen börjar somna av, men alla politiker kan rabbla vikten av integration när andan faller på. Man erkänner att segregationen måste brytas. Kampen mot homofobin är i sin linda, men också den har startat. De flesta politiker kriminaliserar hets och tillåter adoption. Men om funktionsförtrycket är det oroväckande tyst. Klapp på huvudet och ett och annat ord är det enda som kommer. Kanske handlar det om att vi alla är rädda för att vi själva kan bli funktionshindrade. Alla kan vi vakna upp med ett funktionshinder, eller åsamka oss ett under dagen. Egentligen finns bara funktionshindrade och tillfälligt fungerande kroppar.
Det var i Sverige som idégrunden en gång föddes att man kan se funktionshinder som något som inte är ett individuellt problem eller en sjukdom, utan som något som skapas av samhället. Svensk funktionshinderpolitik är dock befriad från insikten, precis som homosexuella en gång hade sjukdomsstämpel på sig har funktionshindrade kvar det. Man vägrar se några samhällsproblem, utan väljer att istället se individuella problem. Det är bekvämt för politiker, men det bygger på en diskriminerande ordning. Godkännande av otillgänglighet är diskriminering. I det stora landet på andra sidan Atlanten har man redan insett detta, funktionshinderrättsrörelsen är där både radikal och välorganiserad och man har drivit igenom en tillgänglighetslagstiftning, den så kallade ADA (Americans with Disabilities Act)-lagen som kan döma den som driver en allmän plats på ett otillgängligt sätt till dryga böter. I Sverige har vi genom LSS; Lagen om Särskilt Stöd, som ger människor med funktionshinder det stöd man behöver för att ta sig fram tagit ett annat steg. Kompletterat med en lag i stil med ADA skulle vi kunna ta täten vad gäller att ge rättigheter till funktionshindrade, men istället gör kommunpolitiker allt för att kringgå den lag vi har, LSS: Det man hänvisar till är pengar, och det är givetvis inte ointressant, men kan man verkligen mäta någons rätt att ta sig fram, att få leva ett värdigt liv eller att få stöd i kronor och ören? Är det verkligen en rimlig argumentation i ett av världens rikaste länder?
