Igår skrev jag med dramatiska kvällstidningsbokstäver att kriget är här. Och det är det ju. Det brinner i ytterligare ett hörn av klotet. Igen. Men det är ju samma krig som pågått länge under olika deviser, såväl därnere som globalt. Kriget om privilegierna. Israel hoppas kunna leva ett liv i välstånd med palestinier, libaneser och alla andra boendes på en grushög utanför en mur. Och om de sätter sig upp mot det förvandlas deras land till yttermera en grushög. På samma sätt försöker den rika världen leva i förhållande till den fattiga. Global apartheid.
Och allt det här kan vi naturligtvis ändra på. Om vi vill. Vi kan demonstrera, engagera oss, skapa nätverk och bli en motkraft. Om vi vill. Men viljan och engagemanget kommer från informationen. Och där blir kvällstidningssemantiken riktigt ruskig.
Jag köpte Aftonbladet igår. Samtidigt som jag tänkt på hur man bäst bemöter Federleys "symboliska summa" till den israeliska militärmakten har jag inatt tänkt på denna publikations förstasida. Den hade nämligen allt.
När kriget återigen brinner och civila mördas i Haifa och Beirut fylldes framsidan av "Hjälp oss hem!" och bilder på svenskar i kriget. De allra flesta har inte ett annat hem än kriget, de allra flesta kan inte vänta på evakueringen. (Läs en lysande
intervju med Rädda Barnens Beirutchef.) Men det stod det inget om. Svenskarna var offren. Och de som satt i det prejade tåget på Lisberg. Ja, det är sant. I kanten av tidningen fick man veta att publikationen också lät "Lisebergsoffren" komma till tals. Och strax över hade man lyckats klämma in modeordet "terror" - "Ljungbergs grannterror" stod där...
Har förresten fått några artiklar publicerade, som kanske är av intresse. En i
GT om centerns laglösa ungdomar. Och i
Dalarna skrevs en del om boken,
Ludvika Tidning,
Dalademokraten Ludvika och
Dalademokraten Falun.
Jag köpte Aftonbladet igår, inte för att jag hade en blänkare om normaliseringen av utomrättsliga avrättningar på kultursidan, utan för att jag bland bilderna på framsidan - av strandsatta i Libanon - såg en gammal vän. Jag har hört mig för och hon mår bra. Det känns tryggt. Men i några sekunder var jag säker på att hon hade gått under i bomberna. Så fungerar krig. Vi blir alla rädda. Och det är meningen. Kände samma sak förra sommaren, säger jag och bjuder på ytterliggare ett stycke ur
boken:
Sommaren 2005 bodde jag i London. Jag arbetade på distans och skötte hemmasysslorna medan min sambo arbetade utsänd för ett svenskt företag, på deras kontor i Hounslow. Tillsammans trängdes vi i en liten skrubb med smutstvätt, getingar och doften av den indiska krogen på bottenplanet. Vi bodde i något som närmast kan beskrivas som ett ungkarlshotell, fast för kvinnor. Ständiga konflikter med den pakistanska hyresvärden som aldrig ville laga duschen avlöste varandra och under de varmaste timmarna fick man söka sig ut till parken invid Themsen. Det lilla kyffet låg i den rika förstaden Richmond upon Thames, ett samhälle som fått sitt namn efter adelstiteln som på 1600-talet gavs till Karl II:s utomäktenskapliga son Charles Lennox. Det blev några varma och ganska lugna dagar, så när plikterna kallade i Sverige var jag inte överdrivet förtjust. När jag klockan sex på morgonen en julidag stod på busshållplatsen vid den lilla gatan och lyssnade till ljudet av en fest som höll på att avta i styrka i huset bakom så ville jag bara gå tillbaka och lägga mig på madrassen i lägenhet tre. Heathrow verkade inte alls lockande. Men jag tog mig i kragen, betalade det dryga pundet till busschauffören och åkte mot flygplatsen med huvudet vilande mot bussens oputsade fönsterruta. När jag, och den galna damen i en brun hatt som delade buss med mig, åkte förbi cricketplanen i Twickenham kunde man se hur några domarklädda män redan var uppe och förberedde den lilla gräsplätten inför dagens sportövningar. Det var väldigt svårt att inse att jag var i ett land som befinner sig i krig. Trots att landet har tusentals soldater i Irak fanns det ingenting i den svala morgonen som vittnade om en krigssituation, inga människor i uniform, ingen matbrist, ingen oro. Man kunde nästan ta på lugnet och friden som de randiga männen på cricketplanen utstrålade. Den ena la handen på den andras axel, lutade sig lite framåt och sa någonting. De skrattade. Sekunden senare försvann deras glada ansikten ur mitt synfält medan bussen dånade på.
Idag är jag glad över att jag var kallad till politikerveckan i Visbys sköna Almedalen just då. Medan jag satt på ett seminarium om lesbiskas rätt till läkarunderstödd insemination sprängde fyra människor sig i luften på tre tunnelbanor och en klassiskt röd, dubbeldäckad buss inne i London. 56 människor blev mördade av terrorister, av personer som vill att vi ska känna skräck för dem. Hade jag varit kvar i London så hade jag kanske ägnat dagen åt strosande längs Oxford Street eller ätit en thailändsk måltid i Soho, i vilket fall hade jag mycket väl kunnat sitta i tunnelbanan. Nu gjorde jag inte det. Nu kände jag sommarsolen steka mina bara armar när jag lämnade biblioteket i Visby och fick reda på vad som hade hänt. Som alla andra i liknande situationer så blev jag nervös. Det bor miljoner människor i London och chansen att någon man känner skulle ha drabbats är statistiskt sett liten. Men så tänker man givetvis inte, ingen gör det, alla som hade anhöriga London var oroliga och ringde sina nära och kära. Det finns inget rationellt kalkylerande i en sådan situation.
Hon var kvar i Hounslow. ”Det är lugnt med mig”, sa hon. ”Här är ingen fara, du vet väl att ingen bråkar på sin egen bakgård?” Hon skrattade nervöst och syftade på Hounslows stora muslimska befolkning.
Terroristerna ville att vi skulle känna den där oron. Fanatikerna och våldsverkarna vinner inget på själva dödandet, det är i rädslan deras mål nås. Det är i motsättningarna människor emellan deras grupper skapas. De ville att vi skulle tänka ”jag åkte den där tunnelbanan för ett par veckor sedan”. Attackerna var inte riktade mot institutioner utan mot människor. Meningen var att vi skulle bli rädda, inte främst att makthavarna skulle bli det.