Heterosexuella partnerskap

I Göteborg läser man Göteborgs-Posten, och vid sidan om de underfundiga funderingarna och spekulationerna om vad Materazzi egentligen sa till Zidane (Stockholm City gissade: ”Är du för eller mot trängselskatten?”), och sist jag var där rev jag ut en spännande nyhet. Heterosexuella får inte registrera partnerskap. Ett heterosexuellt par i 40-årsåldern har i Göteborg sökt om att få ingå partnerskap, de vill inte ingå äktenskap utan söker efter ett alternativ med samma juridiska skydd. Nu har länsrätten slagit fast att lagen är skriven så att det bara handlar om samkönade par. Heterosexuella är alltså diskriminerade. Ytterliggare ett skäl till att avskaffa partnerskapslagen och införa en könsneutral äktenskapsbalk alltså. Eller kanske helt enkelt avskaffa äktenskapsbalken till förmån för civilrättsliga standardavtal?

PS. I GP kunde man också läsa att 2005 ”registrerades 593 personer för partnerskap”. Av dem var, kan tidningen berätta, 349 kvinnor. Hmmm… Ska det inte vara 593 par? Eller var det 296 par och en ensam stackare (kvinna) som registrerade partnerskap med sig själv?

Lästips...

Eftersom jag är på resande fot och har svårt att koppla upp mig tänkte jag bjuda på några lästips.

...intervju i GP om boken.
...pressmeddelande om den gröna närvaron på Prideparaden i Riga.
...en ganska klok krönika av Ralf Dahrendorf om maktens frestelser.
...en tidigare bloggning med anledning av att EU nu tagit fram ett program för att stoppa den hemska illegala invandringen. Se debatt i SVT24 med bl a Mehmet Kaplan (mp) (23:40 in i sändningen).

Dagens citat

"Det här är bättre än att klippa sönder stängsel mellan Israel och Palestina."
-Fredrick Federley (c) i morgonsoffa i SVT mot mig om sitt bidrag till israeliska armén. Han är nog trots allt ganska ensam om att tycka att det är bättre att bomba än att riva murar.

En slant till barnens fred

Idag publicerade jag en uppmaning om fred på Aftonbladets debattsida. Rubriken säger egentligen vad det handlar om: "Krig är vuxenvärldens största svek mot barnen".

Samtidigt skickade jag detta brev till mina kollegor i riksdagen:
Bästa kollegor,
Vi berörs alla djupt av det som just nu händer i Mellanösterna. Av bomberna som trillar ner och av civila som dödas. Vi har säkert olika förklaringar till varför situationen är som den är och vad som kan göras för att stoppa kriget, men vi vet nog alla också att de som drabbas hårdast av bomber och krig aldrig är de som bestämmer, utan oskyldiga civila. Rädda Barnens Beirutchef Elisabet Brunnberg Johnsson sa i en kommentar till det eskalerande våldet att ”Barn är extra utsatta och krig är nog det värsta som kan hända barn. Krig är ett jättesvek från de vuxna.”

Om ni har några kronor över vill jag därför ge ett tips i den trygga sommarvärmen att skänka dem till Rädda Barnen, på plusgirokonto 902003-3. Jag har precis gjort det och skrivit att de ska användas till att ”ge trygghet för alla barn i Mellanöstern, oavsett hudfärg, adress eller religion”.

Det som fick mig att agera var, i ärlighetens namn, ett utspel från en annan politiker. Ibland är det ju så, att de bästa idéerna föds i irritationen över vad någon annan gjort. Centerns Ungdomsförbunds ordförande Fredrick Federley berättade stolt i en debattartikel att han skänkt en ”symbolisk summa” till den israeliska militärmakten. Jag är övertygad om att det sista som behövs i Mellanöstern är mer pengar till militär, krig och bomber – och för varje krona som läggs på detta behövs tiofaldigt fler till det humanitära fredsarbetet. Därav mitt lilla bidrag.

I all välmening/
Gustav Fridolin
www.ordfront.se/fridolin

Julis...

...bästa borgarutspel måste vara Brännpunktartikeln om goodbye till värnplikten. Helt rätt. På tiden. Och även om moderaterna och folkpartiet vill ha yrkesarmé så kanske man nu kan lotsa fram ett system med frivillig värntjänst, där militär sådan bara är ett alternativ bland flera. Min egen historia, kanske lite okänd, hittar ni här.
...intervju om boken står den lysande tidskriften Artikel 14 för.
...undersökning hittar man i samma tidskrift. Vad tycker partierna om flyktingar - egentligen?
...beröm stod Rädda Barnens ungdomsförbund för. Läs vilken politiker som uttryckte sig klarast.
...jämförelse får du göra själv. Titta på regeringsutredaren Masoud Kamalis klartänkta och radikala analys om vad som gått fel med integrationen och hur "invandraren" blir till ett "dom" i förhållande till "oss" och jämför med folkpartisten Nyamko Sabunis debattinlägg igår.
...hyckleri står Sverigedemokraten Daniel Olsson hemma i Hässleholm för. I det lokala handlingsprogrammet skriver man "Vi vill sänka straffåldern till 12 år. Inte så att de sätts i fängelse, men att de får någon påföljd så de inser allvaret i tidigt stadium. Om de inte blir satta på plats innan de är 16-17 år så är de oftast förlorade." Samtidigt har Norra Skåne kunnat avslöja att nämnde Olsson så sent som för fem år sedan, när han var 23, var medlem i nynazistiska Nationalsocialistisk Front. Förklaringen? "Det var en ungdomsgrej och inget jag är stolt över. Jag umgicks med fel personer under min uppväxt." Det är alltså helt OK att ge en 23-årig nazist en andra chans, men en 17-årig brottsling är "förlorad"...
...viktiga utrop står Världinfektionsfondens styrelse för. Läs här.
...tillsammans gick vi hand i hand. Krönikören Ulf Nilson och hans nya vänner. Se här.
...vi skyller på staten. RyanAir lägger ner olönsamma flyglinjer och säger att de borde slippa skatt, för de har flyget alltid gjort. Logik? Näae.
...viktigaste enkät. Happy Planet Index. Var blir man lyckligast. Hur lycklig är du - egentligen?

En värld utan krig...

Igår skrev jag med dramatiska kvällstidningsbokstäver att kriget är här. Och det är det ju. Det brinner i ytterligare ett hörn av klotet. Igen. Men det är ju samma krig som pågått länge under olika deviser, såväl därnere som globalt. Kriget om privilegierna. Israel hoppas kunna leva ett liv i välstånd med palestinier, libaneser och alla andra boendes på en grushög utanför en mur. Och om de sätter sig upp mot det förvandlas deras land till yttermera en grushög. På samma sätt försöker den rika världen leva i förhållande till den fattiga. Global apartheid.

Och allt det här kan vi naturligtvis ändra på. Om vi vill. Vi kan demonstrera, engagera oss, skapa nätverk och bli en motkraft. Om vi vill. Men viljan och engagemanget kommer från informationen. Och där blir kvällstidningssemantiken riktigt ruskig.

Jag köpte Aftonbladet igår. Samtidigt som jag tänkt på hur man bäst bemöter Federleys "symboliska summa" till den israeliska militärmakten har jag inatt tänkt på denna publikations förstasida. Den hade nämligen allt.

När kriget återigen brinner och civila mördas i Haifa och Beirut fylldes framsidan av "Hjälp oss hem!" och bilder på svenskar i kriget. De allra flesta har inte ett annat hem än kriget, de allra flesta kan inte vänta på evakueringen. (Läs en lysande intervju med Rädda Barnens Beirutchef.) Men det stod det inget om. Svenskarna var offren. Och de som satt i det prejade tåget på Lisberg. Ja, det är sant. I kanten av tidningen fick man veta att publikationen också lät "Lisebergsoffren" komma till tals. Och strax över hade man lyckats klämma in modeordet "terror" - "Ljungbergs grannterror" stod där...

Har förresten fått några artiklar publicerade, som kanske är av intresse. En i GT om centerns laglösa ungdomar. Och i Dalarna skrevs en del om boken, Ludvika Tidning, Dalademokraten Ludvika och Dalademokraten Falun.

Jag köpte Aftonbladet igår, inte för att jag hade en blänkare om normaliseringen av utomrättsliga avrättningar på kultursidan, utan för att jag bland bilderna på framsidan - av strandsatta i Libanon - såg en gammal vän. Jag har hört mig för och hon mår bra. Det känns tryggt. Men i några sekunder var jag säker på att hon hade gått under i bomberna. Så fungerar krig. Vi blir alla rädda. Och det är meningen. Kände samma sak förra sommaren, säger jag och bjuder på ytterliggare ett stycke ur boken:

Sommaren 2005 bodde jag i London. Jag arbetade på distans och skötte hemmasysslorna medan min sambo arbetade utsänd för ett svenskt företag, på deras kontor i Hounslow. Tillsammans trängdes vi i en liten skrubb med smutstvätt, getingar och doften av den indiska krogen på bottenplanet. Vi bodde i något som närmast kan beskrivas som ett ungkarlshotell, fast för kvinnor. Ständiga konflikter med den pakistanska hyresvärden som aldrig ville laga duschen avlöste varandra och under de varmaste timmarna fick man söka sig ut till parken invid Themsen. Det lilla kyffet låg i den rika förstaden Richmond upon Thames, ett samhälle som fått sitt namn efter adelstiteln som på 1600-talet gavs till Karl II:s utomäktenskapliga son Charles Lennox. Det blev några varma och ganska lugna dagar, så när plikterna kallade i Sverige var jag inte överdrivet förtjust. När jag klockan sex på morgonen en julidag stod på busshållplatsen vid den lilla gatan och lyssnade till ljudet av en fest som höll på att avta i styrka i huset bakom så ville jag bara gå tillbaka och lägga mig på madrassen i lägenhet tre. Heathrow verkade inte alls lockande. Men jag tog mig i kragen, betalade det dryga pundet till busschauffören och åkte mot flygplatsen med huvudet vilande mot bussens oputsade fönsterruta. När jag, och den galna damen i en brun hatt som delade buss med mig, åkte förbi cricketplanen i Twickenham kunde man se hur några domarklädda män redan var uppe och förberedde den lilla gräsplätten inför dagens sportövningar. Det var väldigt svårt att inse att jag var i ett land som befinner sig i krig. Trots att landet har tusentals soldater i Irak fanns det ingenting i den svala morgonen som vittnade om en krigssituation, inga människor i uniform, ingen matbrist, ingen oro. Man kunde nästan ta på lugnet och friden som de randiga männen på cricketplanen utstrålade. Den ena la handen på den andras axel, lutade sig lite framåt och sa någonting. De skrattade. Sekunden senare försvann deras glada ansikten ur mitt synfält medan bussen dånade på.

Idag är jag glad över att jag var kallad till politikerveckan i Visbys sköna Almedalen just då. Medan jag satt på ett seminarium om lesbiskas rätt till läkarunderstödd insemination sprängde fyra människor sig i luften på tre tunnelbanor och en klassiskt röd, dubbeldäckad buss inne i London. 56 människor blev mördade av terrorister, av personer som vill att vi ska känna skräck för dem. Hade jag varit kvar i London så hade jag kanske ägnat dagen åt strosande längs Oxford Street eller ätit en thailändsk måltid i Soho, i vilket fall hade jag mycket väl kunnat sitta i tunnelbanan. Nu gjorde jag inte det. Nu kände jag sommarsolen steka mina bara armar när jag lämnade biblioteket i Visby och fick reda på vad som hade hänt. Som alla andra i liknande situationer så blev jag nervös. Det bor miljoner människor i London och chansen att någon man känner skulle ha drabbats är statistiskt sett liten. Men så tänker man givetvis inte, ingen gör det, alla som hade anhöriga London var oroliga och ringde sina nära och kära. Det finns inget rationellt kalkylerande i en sådan situation.

Hon var kvar i Hounslow. ”Det är lugnt med mig”, sa hon. ”Här är ingen fara, du vet väl att ingen bråkar på sin egen bakgård?” Hon skrattade nervöst och syftade på Hounslows stora muslimska befolkning.

Terroristerna ville att vi skulle känna den där oron. Fanatikerna och våldsverkarna vinner inget på själva dödandet, det är i rädslan deras mål nås. Det är i motsättningarna människor emellan deras grupper skapas. De ville att vi skulle tänka ”jag åkte den där tunnelbanan för ett par veckor sedan”. Attackerna var inte riktade mot institutioner utan mot människor. Meningen var att vi skulle bli rädda, inte främst att makthavarna skulle bli det.

Krig! och en uppiggande nyhet...

Kriget är här. Igen. Och det går inte en dag utan att jag tänker på det. Lider med libaneser, palestinier och israeler. Känner deras oro och smärta. Jag har en del samtal med vänner där nere. Men jag kan så klart fortfarande ändå inte känna och förstå på samma sätt som dem. Jag befinner ju mig på tryggt avstånd. Att det skulle bli en uppblossande konflikt det såg vi för ett tag sedan. Att den skulle bli så här allvarlig, och snart inkludera hela Mellanöstern, det insåg vi kanske inte alla. Men hur det än var så var det naivt av Jan Eliasson och många andra att inte tidigare stiga ut på banan och göra ställningstaganden klara och ställa världssamfundet i beredskap. Det har jag sagt redan innan.

Den mest lysande analysen gör, som vanligt, Svenska Dagbladets Cordelia Edvardsson. Nu attackeras flyktingkonvojer och civila av alla inblandade, läget mellan Hizbollah och Israel hårdnar och de som kommer mest i kläm är de civila, kanske särskilt de civila palestinier som dödas när den israeliska offensiven i söder, mot Gaza, fortsätter samtidigt som omvärlden bara har ögon för det som händer mot Libanon till.

Vad gör då den svenska centern? När jag lämnade riksdagen för en kort tid sedan var den sista fråga som ställdes i kammaren av politisk innebörd en av Agne Hansson, en man som förtjänar respekt för sitt oförtrutna utrikespolitiska engagemang. (Han sitter förresten i styrelsen för Sveriges Fredsråd tillsammans med mig.) Och det handlade om hur man skulle göra för att förmå Israel att lugna sig och släppa fram mat och förnödenheter till Gazas befolkning. Agne lämna nu riksdagen, det var hans sista ord i riksdagshuset, och det verkar inte vara hans tankar som fått vidare fotfäste. Istället går ungcenterns Frederik Federley ut och berättar att han skänker pengar till den israeliska armén. Jag minns just en panel om Irak nere på en vänsterfolkhögskola i Malmö där någon av de mer vänsterrevolutionära förvirrat började tala om väpnat bistånd till Irak. Vi andra blev antingen chockade eller log, det sista irakierna behöver är mer vapen. Det samma med israelerna. Det sista som behövs i den regionen är fler soldater, mer vapen och mer hat. Kanske särskilt gäller det för det som Federley kallar för det israeliska försvaret, en av världens största militärmakter. Men det bryr sig inte Federley om. Han ger pengar som kan köpa de vapen som kommer ta livet av barn och civila i morgon. I berått mod. Vi har en höger som är lika galen som vänsterrevolutionärer, som tror på "väpnat bistånd" och som verkar tävla i vem som kan uttrycka sig utan nyanser. Suck.

Igår var jag inom jobbet och mötte då en aktion som krävde ett stopp för massakern i Gaza och Israel ut ur Libanon. Det kändes tryggt. Varje dödad civil och varje kidnappning ska fördömas. De tre kidnappade israeliska soldaterna. De mångdubbelt fler kidnappade palestinska minstrarna. De hundra dödade civila i Libanon. Och då är det skönt att det finns en motbild till Federley. De, kampanjen för solidaritet med Palestina, utlyser demonstration nästa lördag 22/7 med samling klockan 13 i Kungsträdgården. Jag ska försöka gå, hoppas vi ses.

Och en annan sak. Som tidigare bloggats här är miljön het. Så het att Aftonbladet mitt i sommartorkan kör en hel serie om det. Någon ifrågasatte det för att vara förklädd kampanjjournalistik för Persson nu när borgarna saknar miljöpolitik. Det säger nog mer om någons förhållande till borgarna än Aftonbladets serie. Den kommer på tiden. ”Mera!” skriker jag.

Två tidningar har för övrigt ställt frågor till sina läsare om miljön och skatter. Den första var Stockholm City som, fritt ur minnet, frågade om det var rätt att flyget fick betala miljöskatt. Tre av tre sa ja. Med solida argument. "Varför ska flyget slippa?" Och så nämnda Aftonbladet som frågade om det var rätt att med skatter försöka skona miljön. Fem av fem sa ja. Med lika solid argumentation. Den intellektuella debatten om miljön är vunnen. Nu gäller det bara att det sipprar ner när folk är förbannade över att betala de "höga" miljöskatterna (som kompenserats med sänkta inkomstskatter).

De två som stal Polen

1962 var tvillingbröderna Lech och Jaroslaw Kaczinski stjärnor i barnfilmen ”De två som stal månen”. Nu har de stulit Polen. Lech blev förra året president för det konservativa och starkt homofoba partiet Lag och Rättvisa. Då lovade hans bror Jaroslaw, som är samma partis ledare, att inte själv besätta premiärministerposten – risken för sammanblandning mellan den lagstiftande och den exekutiva makten bedömdes som för stor, inte bara för alla utomstående som inte ser skillnad på tvillingarna, utan också för dem själva. Demokratisk makt förutsätter maktdelning. Nu har bröderna petat den något sansade ekonomen Kazimierz Marcinkiewicz och Lech har nominerat Jaroslaw till att som ny premiärminister leda koalitionen med nationalistpopulisterna i Polska Familjeförbundet och vänsterpopulisterna i Självförsvar.

Den politik de båda med all sannolikhet kommer fortsätta inkluderar inte alla polacker. Mitt systerparti, Zieloni 2004 (för vilka jag officiellt är ambassadör i Sverige), påpekar allt som oftast att det är många som lämnas efter i Polen. Det gäller de som inte får plats i den ekonomiska utvecklingen, det gäller kvinnorna som allra minst Familjeförbundet vill ska få plats i politik eller arbetsliv (i ett land som så sent som 1993 införde förbud mot abort) och det gäller framförallt de homosexuella. Homosexualitet har blivit till den främsta måltavlan för de två bröderna som stal Polen. Som borgmästare i Warszawa gjorde Lech Kaczinski allt för att stoppa Pridefirandena, och det har sedan bara fortsatt. Jag har i en interpellation skrivit om övergreppen, som bara fortsatt vid årets Pridefirande.

I år har man också stängt klubben Le Madame, ett center för all alternativ kultur i Warszawa, för konstnärer, för solidaritetsrörelsen, för homosexuella och partihögkvarter för Zieloni 2004. Läs interpellationsdebatten för att se Carin Jämtins klara svar och fördömanden.

Stockholm Pride har samlat in pengar till sina polska kamrater, det måste fortsätta under själva festligheterna. Själv försöker jag se till att få hit en film som gröna spelat in vid övergrepp mot Pride i Krakow och också Moskva och driva de krav jag tidigare gett uttryck för på bloggen.

Från Vittsjö till ... Arvika

Och från Christianstadsdagarna bär det vidare tillArvikafestivalen med Ordfront för att prata bok, lyssna på musik och bara vara. Just nu finns det få andra platser där det är så skönt som här. Nya Wermlandstidningen uppmärksammar boken med en debattartikel (obs - pdf), och från gårdagen har Norra Skåne och Kristianstadsbladet hittat mig och boken i vimlet.

Har du inte lyckan att vara det rekommenderar jag varmt att du använder några minuter till att läsa lite på de bra miljöbloggar som tidningen MiljöAktuellt samlat ihop.

Om Ian och Alf

Ny Demokrati var ett klart främlingsfientligt parti. I Gellart Tamas lysande bok Lasermannen radas exempel efter exempel upp på hur deras rasistiska retorik användes för att locka röster och för att skärpa svensk flyktingdebatt. Detta fick både till följd att den extrema högerextremismen stärktes, Tamas klargör i sin bok hur Lasermannen inspirerades av de hårdföra nydemokraterna, och att svensk flyktingpolitik skärptes till omisskänlighet - något vi fortfarande lider av.

Nu tar Alf Svensson, en man jag annars högaktar, hjälp av nydemokraternas partiledare under sin valrörelse. Redan tidigare har framkommit att Jan-Emanuel Johansson (s) använder sig av Bert Carlsson. Det är märkligt vad som betraktas som rumsrent och icke.

Tragedi i Kiruna

Den som läste tidningen häromdagen kunde inte undvika att läsa om tragedin i Kiruna där en familj hotade att tända eld på sig själva i Migrationsverkets lokaler om de inte fick uppehållstillstånd. Sådant här händer titt som tätt, och än vanligare är de självmord som begås av asylsökande efter de svåra traumana man flytt ifrån och det nya trauma den utdragna handläggningstiden och avslagen i Sverige innebär. Många blir extremt självdestruktiva av sina svarta känslor. Förr eller senare är jag rädd för att den här destruktiviteten från någon inte kommer riktas mot sig själv utan mot de som upplevs vara skuld till ens mörker, mot beslutsfattare, mot Sverige. Den hårda flyktingpolitiken skapar tickande bomber och det är egentligen tur att inget värre har hänt. Om nu något kan vara värre än att människor sina egna liv.

Också i närheten av Vittsjö, i Bjärnum 7 kilometer bort, har en tragedi utspelats och en man på över 70 år har både blivit skadeskjuten och gripits. Jag har tänkt försöka skriva något, bloggen och boken heter trots allt Från Vittsjö till världen, men jag ska erkänna – jag har gått bet. Det är beyond kommentarer.

Från Vittsjö till ... Kristianstad

Är på plats i Kristianstad för att prata om boken, delta på Christianstadsdagarna och helt enkelt har riktigt trevligt här. En riktigt trevlig debattartikel hade också Kristianstadsbladet igår.

Och lyckas jag inte förklara den världsbeskrivning min bok går utpå tillräckligt väl själv, så gjorde Wolfgang Hansson det i Afonbladet för ett tag sedan. Det ska vara en mur i år... Se här.

Ett riktigt vettig initativ ni bör titta in på är förresten Stafett mot våldtäkt. Engagemang, aktivism och proffsighet. Snyggt. Och viktigt.

Som fan läser bibeln...

...så lyder ett gammalt talesätt. I det här fallet passar det väl bara så där bra. Det handlar nämligen om hur DN:s ledarsida läst min bok och min bok är ingen bibel och DN:s ledarskribenter inga djävlar. Men ändå. Genom att rycka loss ett citat ur min boks kapitel om EU som lyder ”Det existerar ingen europeisk press, ingen europeisk debatt, ingen europeisk media” så menar DN att de kan säga att ”Fridolin försvarar nationalismen”. Ursäkta?

Min bok är ett brandtal mot de murar som växer upp mellan människor, vare sig det är på Västbanken, mellan USA och Mexiko, i spanska enklaver i norra Marocko eller i våra egna städer. Det är en glödande kritik mot en världsordning där människor svälter ihjäl, homosexuella diskrimineras och flyktingar – ja – dödas. Det är ett krav på rivna murar, öppna gränser och en verkligt fri, och rättvis, handel. Nationalism, någon?

Min bok är också en analys över vilka krafter som kan förändra. Jag problematiserar det parlamentariska systemet och jag avfärdar EU som förändringskraft. Mitt främsta analytiska verktyg, min mentor och den mest citerade tänkaren i hela boken, och framförallt i EU-kritiken, är den brittiska liberalen och skribenten på DN:s ledarsida Timothy Garton Ash (när han är som bäst i skön förening med frihetskämpen Vaclav Havel). Har DN möjligen en nationalist i sitt stall? Eller har man läst fel?

Det är förbluffande att EU-kritik fortfarande, efter folkomröstnings-nej i Frankrike och Nederländerna, är så rabulistiskt att det måste framställas som världsfrånvänt och nationalistiskt. I just det kapitel av min bok som DN:s medarbetare borde ha läst bättre så polemiserar jag med den bild de försöker presentera:

Kanske är det detta som gör att stödet för utvidgning av EU varit som allra störst i länder som Sverige där tilltron till unionen varit som allra minst. De som ogillar det brittiska EU-motståndet för att argumenten som ibland hörs från detta håll ger en bitter bismak av nationalism har min fulla förståelse för denna hållning. Men studerar man den europeiska EU-kritiken ser man att sambanden inte är så enkla som britterna kan få dem att framstå. Svenskarna är det mest EU-kritiska folket, bara 32 procent av svenska folket anser att fördelarna med att vara med i EU överväger nackdelarna. Samtidigt stödjer drygt sextio procent av svenskarna tanken på ett ukrainskt medlemskap i EU, hälften är för ett turkiskt. Det är ett större stöd än i de allmänt EU-positiva medlemsländerna. Svenskarna är för ett alleuropeiskt samarbetsorgan, men gillar inte EU:s uppbyggnad, andra är för en EU-stat men mot länder som i deras begreppsvärld inte räknas till Europa.

Det här har varit det centrala problemet också för den genomförda utvidgningen av EU. Samtidigt som fler länder blivit medlemmar har huvudfokus varit projekt, som den gemensamma valutan och armén, där det är vikten av politisk likhet, inte mångfald, som betonas. Det har gjort det svårt för nya länder att komma in som likvärdiga medlemmar. Timothy Garton Ash, som mer än något annat är Östeuropakännare, var länge starkt kritisk mot EMU. ”För att uttrycka sig tydligt gjorde våra ledare en felaktig prioritering efter 1989. Vi betedde oss som människor som i fyrtio år hade levt i ett stort fallfärdigt hus som på mitten delades av en betongvägg. I den västra hälften hade vi byggt om, lagat taket, slagit ihop flera rum, målat om och dragit in nya rör och elledningar medan den östra hälften blev farligt förfallen. Så togs väggen bort. Vad gjorde vi då? Vi kom fram till att vad hela huset allra mest behövde var ett fantastiskt, nytt datakontrollerat luftkonditioneringssystem i den västra delen. Medan vi satte igång att installera det började den östra delen av huset falla samman och till och med fatta eld. Vi höll på och fumlade i Maastricht medan Sarajevo började brinna.” Det Garton Ash i klartext skriver är att om de enda i Europa som efter 1989 hade politisk makt hade investerat denna i att bygga ett Europa för alla, istället för att lägga all sin prestige i rent västeuropeiska angelägenheter, hade kanske kriget på Balkan kunnat förebyggas. Det är bara att konstatera att Garton Ash fått fortsatt rätt, det har varit lättare för EU att sätta upp snabbinsatsstyrkor än att påbörja förhandlingar med Turkiet.

Den som likställer EU-kritik med trångsynt nationalism borde funder över hur man idag försöker skapa en gemensam europeisk identitet. Det finns snart inte en enda av de gamla nationalstaternas symboler som EU inte skaffat sig en egen version av. EU har en flagga och en nationaldag. Varje år motionerar några riksdagsledamöter för att göra nionde maj, EU-dagen, till nationell helgdag. EU har en nationalhymn i Beethovens nionde symfoni och EU har en valuta. Just valutan är en viktig byggsten i en nationalstat, att blunda för det är att blunda för en av de allra viktigaste tankarna bakom euron. Napoleon skrev innan fälttåget mot Ryssland att ”mitt livsverk är ännu inte fullbordat, Europa behöver en lag och ett mynt innan det fått sin slutgiltiga utformning”. Klarsynt icke-nationalism borde rimligen också ta avstånd från euronationalism.

Från Vittsjö till ... Göteborg

Är i Göteborg och snackar om boken idag. Det börjar förresten redan skrivas en del om den. Läs till exempel Resumé, Gotlands Allehanda (debattartikel) och Kristianstadsbladet.

Och miljön fortsätter visa sig som en het fråga (precis som förutspåtts i gästbloggning här). I Göteborgs-Posten gör Maria Sköld en liknande spaning och likaså på Aftonbladets ledarsida.

Veckans citat såg jag i en lite äldre Dagens ETC:
"Riksdagen har beslutat att det ska finnas 200 vargar i landet. I den siffran ska också norska vargar ingå, kräver nu centern. Jag tycker att det ska finnas kvar ett centerparti. Men i den siffran skall också norska centerpartiet ingå."
-Birger Schlaug

Eliasson öppnar munnen

Så har då Jan Eliasson äntligt kommit med ett mer klargörande uttalande (än innan) om den uppslitande mänskliga katastrofen i Gaza. I ett svar på en riksdagsfråga från mig tar han upp problemen på ett mycket tydligt sätt. Israels våld och brott mot internationella konventioner beskrivs, likaså fördöms all annan terror och den brunta vapenvilan.

Avslöjande blir dock följande stycke:
"Sverige och EU ställer krav på båda parter: Vi har klargjort vad vi förväntar oss av en ny palestinsk regering - den måste ta avstånd från våld, erkänna Israels rätt att existera och respektera ingångna avtal och åtaganden, inklusive Färdplanen för fred. På motsvarande sätt förväntar vi oss att den israeliska regeringen agerar konstruktivt och ansvarsfullt. Även Israel måste respektera folkrätten och ingångna avtal."
Hamas och palestinierna ska alltså erkänna Israels rätt att existera som stat. Den israeliska regeringen ska bara agera på "motsvarande sätt". Självfallet måste båda sidor respektera den andres rätt till en stat. Det är inte något den israeliska regeringen har lyckats visa särskilt bra att man gör...

Dessutom besvaras inte med en rad det frågan faktiskt syftar på: Vad kan Sverige göra? Hur kan Sverige agera? Hur ska Sveriges vapenhandel med Israel förändras så att den överensstämmer med de tydliga skrivningarna i frågesvaret? Ska handelsavtalet med Israel inkludera krav om fred och mänskliga rättigheter? Detta lämnar Eliasson därhän.

Samtidigt har Eliasson svarat på en fråga om Tjetjenien. Barbro Holmberg, migrationsministern, har också svarat på frågan jag lämnade in om de kinesiska Guantanamofångarna som vägrades fristad i Sverige (se här).

Viktig rapport från Ecpat!

Organisationen Ecpat har släppt en väldigt viktig rapport om diskrepansen mellan vad riksdagsledamöter vill göra, säger att de gör och faktiskt gör mot barnsexturisken. I min boks kapitel om Ljubljana berättar jag om ett möte med sexslavhandeln och citerar Ecpat:

I en kampanj mot sexslavhandel från föreningen Ecpat frågar man sig vem som är värst, ”Sergej” eller köparen: ”Hallicken Sergej behöver sällan tvinga unga flickor att åka till Sverige för att bli sexslavar. Enligt honom handlar det om personkännedom. ’Rätt flicka i rätt situation, och sedan några bra argument om jobb som städare eller servitris’. Sergej tjänar bra på detta. Verksamhetens styrs enligt marknadsekonomiska principer: ju fler sexköpare, desto fler flickor kan säljas.” I Polen uppger var femte kvinna att hon skulle anta ett tvetydigt erbjudande om jobb i utlandet. Av samma skäl blir det också mycket svårt att komma åt människohandeln, eftersom offren inte vågar söka hjälp hos polismyndigheterna. I Sverige finns sedan något år en lag som garanterar en kvinna i den här situationen ett tillfälligt uppehållstillstånd så länge rättsprocessen mot de ansvariga för människohandeln pågår, men därefter riskerar man att avvisas. Då sänds kvinnorna tillbaka till det land de varit beredda att smugglas från, där ligorna som sysslar med människohandel mycket väl kan organisera vedergällningar mot en person som gått till polisen eller vittnat i domstol.Slavhandeln som vi trodde var avskaffad har kommit tillbaka. Även om den inte sker i samma organiserade och legaliserade form som tidigare betraktas fortfarande människor från den fattiga världen som en handelsvara – vilken som helst – som den fattiga världen har att servera den rika.

I Ecpats kampanj åskådliggörs hur en av dem som utnyttjar kvinnorna tänker: ”Stefan är en schysst sexköpare, enligt honom själv. Han är inte våldsam och betalar gärna lite extra om han får som han vill. Han anser att de unga tjejerna kommer till Sverige för att tjäna pengar och att de skulle ha det betydligt sämre utan hans betalning.” Sexindustrin beskrivs i samma termer som annan verksamhet i ekonomin, Sergejs verksamhet styrs bara av marknadsekonomin och Stefan betalar bättre om han får som han vill.

Akta er för sänkt fastighetsskatt

Jag är mot fastighetsskatten. Jag tycker det är märkligt att boendet i sig beskattas, och inte den samhälls- och miljöbelastning som boendet eventuellt innebär. Jag vill att det parti jag tillhör ska ta fram en seriös plan för hur fastighetsskatten kan avvecklas.

Men jag är ännu mer emot populism. Borgarnas eniga utspel om en avskaffad fastighetsskatt väcker så många frågor och saknar så många svar. Finansieringen ska lösas senare. Den tekniska utformningen väntar på att skapas. Vi får se, säger dom. Ett av de stora problemen med att helt avskaffa den statliga fastighetsskatten är att villapriserna naturligt kommer börja skena. Därför är de flesta överens om att man samtidigt måste avskaffa möjligheten att göra avdrag för ränteutgifter för stora (bostads)lån. Vad innebär då det på dagens bostadsmarknad? Jo, i de stora städerna (och de andra högattraktiva områdena) sitter mängder med människor som är belånade till tänderna och har en ekonomi som bara precis klarar av dagens utgifter. Det är därför så många bävar för en räntehöjning. Om man då i ett trollslag tar bort skattereduktionen för dem med höga lån så ökar boendekostnaderna med några tusenlappar i månaden för mängder av bostadsrättsinnehavare i Stockholms innerstad och elsewhere. (Alltså för borgerliga kärnväljare). Samma personer blir knappast hjälpta av att föreningarna får lite lägre skatt, bara de allra minsta föreningarna har en så anpasslig ekonomi att det kommer leda till sänkta avgifter, och i vilket fall kommer avgifterna för de flesta sänkas betydligt mindre än vad man förlorar på den uteblivna skattreduktionen. Smart, Hägglund!

Akta er för avskaffad fastighetsskatt, säger jag. Och idag säger DN samma sak, då man i ekonomidelen (som jag inte hittar på nätet) konstaterar att borgarnas förslag slår hårt mot unga och barnfamiljer men gynnar (vissa) äldre och lågbelånade...

Från Vittsjö till ... Dalarna

Nästa stopp i denna valrörelse är Dalarna. Under två dagar träffar jag invandrarföreningar i Borlänge, miljöchefer i Falun, miljövänliga företag (som pannkakstillverkarna Laggen, mums…) i Ludvika, Tällberg Forum och säljer boken på Peace & Love-festivalen.

På tåget upp hade jag chansen att gå igenom den hög av brev som låg och drällde innanför dörren när jag kom hem igår. Bland det mest intressanta var…

…en krönika av Birger Schlaug i Dagens Etc som, som vanligt, slog huvudet på spiken. Det tog alltså bara en dag från det att Sverigedemokraterna ökat (i och för sig marginellt) i opinionsmätningarna och fått en (i och för sig oförtjänt) stor mediauppmärksamhet till det att Folkpartiet relanserade förslaget om språktest.

…ett hatiskt brev från en man i Göteborg. Han är engagerad, brevskrivaren. Jag får några brev i månaden. Mamma också. Och morfar. Och min sambo. Och hundratals andra debattörer och, vad vet jag, kanske också deras anhöriga. Tyvärr skriver han aldrig sitt namn så möjligheterna att svara är få. Den vanliga tekniken är att riva ut en artikel ur tidningen, klottra på den och framföra ett budskap på antingen temat ”hade vi inte haft invandrare så hade vi haft bättre vård” (sure, de stora invandringsdecennierna på 60- och 70-talen var verkliga välfärdsförstörare…) eller ”du borde dö en tragisk död”. Den här gången hade han ryckt ut artiklar från Metro om bombdramat i Tensta och helt sonika skrivit med stora blå bokstäver ”Ut med blattarna!”. Men var inte mannen med bombbältet från Norge? Kanske ett nytt krav för Sverigedemokraterna: ”Ett Sverige fritt från norrmänn!” Och Nationaldemokraterna ska väl gå ännu längre: ”Vi gjorde fel 1906, dra tillbaka trupperna till gränsen!”

…ett brev från en snäll dam från Sala som skickat mig Anders Wijkmans lysande anförande vid kd-stämman. Wijkman konstaterade bland annat att regeringens (framtvingade av de gröna) miljöpolitik är betydligt bättre än borgarnas. Vad ska man säga? Välkommen Anders!

Gaza är världens största fängelse

Just precis så beskrev FN:s chef på Gaza läget i TV i går kväll. Men jämförelsen haltar. Även i de värsta diktaturer brukar fångar få veta när deras avrättning väntar, åtminstone innan granaterna dimper ner, och fram till dess få mat. Just nu håller Gaza på att tömmas på färskvatten och mat, den humanitära katastrofen växer och vad säger Eliasson?

Lysande Orback!

För inte så länge sedan avskaffade riksdagen det bidrag som utgått till asylsökande som ordnar sitt boende själv. Argumenten var att asylsökande som bor själv lever i en väldigt utsatt situation, man bor trångt, diskrimineras, får inga jobb och trängs i stadsdelar som Rosengård och Rinkeby. Eftersom utlänningarna inte förstod sitt eget bästa skulle man ta bort bidraget och därmed förmå dem att följa Migrationsverkets instruktioner och bosätta sig i anläggningar. Men attans, pengarna drogs in, men personerna det handlar om flyttade ändå inte på sig. Asylsökande som kommer till ett nytt land fortsatte tycka att det låg en trygghet i att bo nära eller hos släktingar, gamla vänner eller landsmän.

Nu har Orback hittat lösningen. Man drar in den kvarvarande försörjningen för de asylsökande, dagbidraget. Så att de blir helt panka.

Här har vi människor som ligger ner. Diskriminering, utanförskap, fattigdom och trångboddhet. Och hur vill regeringen lösa det? Med en välriktad spark mot solar plexus. Ta bort pengarna, då reser de på sig. Jag trodde att man hjälpte en liggande genom att räcka fram en hand och hjälpa till. Morot är betydligt bättre än piska när vi talar om några av de mest utsatta i vårt land. Men det tycker inte Jens Orback.

Hemma igen!

Fönstret är öppet. Den unkna luft som bara kan samlas instängd i en 27 kvadratmeter liten lägenhet håller nu på att vädras ut. Vi är hemma från Almedalen.
Miljöpartiets dag blev lysande. Bra tal (även om jag inte kan förstå hur man kan igonerera att ta upp tillgänglighetsfrågorna när föreningen JAG Jämlikhet Assistans Gemenskap står och håller upp skyltar...). Fint väder. Många framför storbilds-TV när semifinalen spelades (spännande) och Kalle Baah var betydligt bättre än vad jag hade en aning om. Reggea - det är rotrock, jag säger inte mer.

Hann med några saker till innan jag åkte hem. Se här. Spännande var...
...Sven-Otto Littorins (m) totala ovilja att föra en intressant diskussion på lunchseminariet om Vetenskap. Istället höll han på och aggade mot "regeringssidan". Det slutade med att fd statsministern Ingvar Carlsson helt enkelt bröt in och skämtsat röt till att "nu när det äntligt städats upp efter ert förra havererade experiment 1991-94 så kan vi börja satsa på forskningen" och fd folkpartiledaren Bengt Westerberg lika skämtsamt röt att han ville ha replik.
...hela Nätverket för Gemensam Välfärd. Även om vi inte höll med varandra i varje del så är det bra att de finns, hoppas de blir lika betydelsefulla som norska förebilden For Velferdsstaten.
...Rädda Barnens Ungdomsförbunds lysande kampanj för sänkt rösträttsålder till 16 år. Läs en äldre artikel av mig.
...och Yilmas Kerimos (s) ovilja att prata om flyktingpolitik på UNHCR:s flyktingseminarium. Istället pratade han om att hindra flyktingströmmar och "hjälpa på plats" som den värsta nydemokraten. Bra, jag snackar gärna vapenexport, rättvis handel, bistånd och arbetskraftsinvandring för att låta länder växa från fattigdom. Men än är inte hela världen fri, fin och demokratisk och vad ska vi då göra med dem som flyr?
...att miljön fortsatt vara het hela veckan. Läs tidningen. Och Hampus Rubaszkins gästblogg.

Sålde förresten sjukt många böcker. Köp du med.

Miljöpartiets dag i Almedalen

Igår fick jag se Thåström för första gången på sex år. På en scen som Svenska Naturskyddsföreningen erbjuder gotlänningar, almedalingar och sommarsemestrande har man kunnat få se Thåström, Lisa Ekdahl, Mikael Wiehe och Thomas Di Leva till allmän glädje. Det hela ingår i ett projekt för att "Livrädda Östersjön".

Idag har jag också deltagit i en debatt i P1 Morgon om lobbyisters påverkan på politiken. Lyssna här.

Och idag är det Miljöpartiets dag i Almedalen. Ska få träffa några spelare från FC Z och de brasilianska landslagsstjärnorna Marta och Elaine (som spelar elitboll i Umeå...). Läs gärna mer om Miljöpartiets aktiviteter idag eller om mina kvarvarande bravader.

Några små anteckningar

(För länkar till respektive arrangemang, se bloggen om vad jag gör under Almedalen.)

Gårdagens bostadssoffa med Jagvillhabostad.nu blev riktigt kul. Hade chans att upprepa det jag bloggade om efter Lövdéns skandal.

Morgondagens sportpanel i TV4, som kom att bli med Johan Pehrson (fp) och Lasse Anrell, blev väl kanske lite annorlunda. Någonstans i att vi bara blev killar, trots att alla kaneler under VM varit duktiga på att låta både kvinnor och män sportkommentera, så uppstod en illa dold grabbighet. När jag förklarade varifrån mina ringa fotbollskunskaper kom, min sambo, så målade jag bilden av en VM-älskande människa med de sedvanliga epiteten ringbrynja, sexpack folköl och flatscreen. På något sätt fastnade Pehrson vid brynjan hela programmet...

Lite bättre var det då på PushUp-festivalen där vi fick ett bra samtal om manlighet, mansroll och mänsklighet. Kom och tänka på en artikel jag skrev ihop med Einar Westergaard och Mattias Niskala för några år sedan, och citerade den.

Seminariet med Sanna Vestin och Ulrika Karlsson blev riktigt, riktigt bra och så fick jag anledning att kommentera Göran Perssons nya bok.

Vakna Aftonbladet!

Medan jag hörde Mikael Wiehe sjunga sin "Valet" om hur fascisterna vaknar, stärks och tog Frankrike med storm på Naturskyddsföreningens Östersjöscen så fick jag ett särtryck av Aftonbladet Debatt i handen. Intressant, tänkte jag. Det var en mängd kloka, och några mindre kloka, debattartiklar varvade med insändare och, jaddå, lite partiinformation. Riksdagspartierna utfrågades om sin viktigaste valfråga, och det gjordes också uppstickarna i FI, Sjukvårdspartiet och Piratpartiet. Och Sverigedemokraterna! För att citera Wiehe: "Vakna upp! Fatta mod! Börja se dig omkring! Bli inte en av dem som bara står där sen och säger att: jag visste ingenting." Sverigedemokraterna är inget parti som andra, det är ett parti med gamla kopplingar till högerextrema grupper och rasister (läs Mikael Ekmans och Stieg Larssons "Sverigedemokraterna - den nationella rörelsen") och deras politik hotar många människor som lever i Sverige. Granska gärna SD, visa upp dem, tala om dem - men behandla dem inte som ett parti, vilket som helst. För det är det inte.

Gästbloggning från Almedalen: Miljön är het

Eftersom Gustav ska vara med på ungefär allt som går att göra under Almedalsveckan, så gav jag honom ledigt en stund så jag kunde ockupera hans blogg. Jag heter Hampus Rubaszkin och är kampanjsamordnare på Miljöpartiets riksdagskansli. När jag satt på båten hit och läste lördagens DN och SvD så slogs jag av mängden miljöfrågor som rapporterades. Några exempel:

- Anders Wijkmans hårda kritik på Kd-tinget mot borgarnas totala brist på miljöpolitik.
- Miljöfrågan har åkt upp till sjätte plats på listan över väljarnas viktigaste valfrågor. (s) och (m) väljarna är mest ointresserade av miljö .
- Ford lägger sitt centrum för hybridbilsutveckling hos Volvo i Göteborg.
- Göran Persson kommer att lansera sin nya bok om miljöfrågor under Almedalsveckan.
- Sossarnas tidning, Aktuellt i Politiken, har gjort en opinionsundersökning som visar att mer än 7 av 10 föredrar att förbättra miljön för kommande generationer framför sänkta skatter.
- Samordnaren av Almedalsveckan på Gotlands kommun, Karin Lindvall, berättar att vård, miljö och barn är temat för ovanligt många aktiviteter under årets evenemang.

Allt fler talar om att miljöfrågan är något av en bubblare i årets valrörelse. Vad kan då detta komma att innebära? Borgarna kommer troligen att försöka fokusera på Östersjön. En fråga som ligger nära, som berör, och där man lätt kan lägga skulden på länderna på andra sidan vattnet. Sossarna tar nog ett bredare grepp. Att Persson släpper en miljöbok, och att Aktuellt i Politiken undersöker miljöopinionen är tydliga tecken på att s-ledningen börjat inse att de måste ha partiet och väljarna med sig på att en grön-röd regering innebär att miljöpolitiken får ett rejält utrymme.

När så Östersjön och slemmiga algblomningar kommer i fokus så vill jag bara passa på att be er lyfta blicken lite grann. Ta som exempel Tchadsjön, som förser 20 miljoner människor i fyra länder med vatten. På grund av klimatförändringar och avtappning för vattenkraft och konstbevattning, så riskerar nu sjön att försvinna totalt. På fyrtio år har ytan minskat från 26000 km² till 1500 km². Riskerna för en humanitär katastrof är uppenbara. Ett annat exempel är Victoriasjön där den ekologiska och humanitära misären redan är ett faktum. Den inplanterade Nilabborren har slagit ut stora delar av sjöns ekosystem, och den Nilabborre som fiskas upp, går på export till Europa. Filmen Darwin’s Nightmare skildrar denna skrämmande utveckling. Bra om alla partier enas om att Östersjön är viktig, men det finns mer att göra... Nåväl, nu ska jag gå och ta ett dopp innan algerna hunnit in till Visby!

Hampus Rubaszkin,
Miljöpartiets infoavdelning