Thursday, June 29, 2006

Från Vittsjö till ... Almedalen

Är på plats i Visby inför Almedalsveckan. Ser fram emot ett späckat program enligt följande:

Söndag 2/7 klockan 15:00. Diskutera bostadspolitik i en soffa mittemot kårhuset Rindi med Jagvillhabostad.nu. Läs mer.

Måndag 3/7. Diskutera fotboll med Anrell och Ohly i TV-soffa på morgonen. Därefter diskutera droger, kriminalitet och brottslighet (lite tyngre ämne) i lokalradiokanalen Just.
Klockan 10:00 deltar jag i en debatt som ordnas av Birger Östeberg i FI om män och jämställdhet, på PushUp-festivalen. Läs mer.
Klockan 13:00 ordnar Ordfront och Peter Gustavsson ett seminarium med anledning av min bok ihop med Sanna Vestin och Ulrika Karlsson (m) i Almedalsbiblioteket. Be there! Läs mer.

Tisdag 4/7. Börjar morgonen med ett frukostmöte om svårigheterna för alternativ energi att komma ut på elmarknaden. Sedan lite snack med riksdagskandidatgruppen för att se till att de blir en minst lika bra, och mycket större, riksdagsgrupp än den jag tillhört.
Klockan 11:30 ordnar Vetenskap & Allmänhet ett seminarium där jag deltar. Läs mer.
Klockan 14:00 blir jag utfrågad av nätverket för gemensam välfärd på Östertorg. Läs mer.
Klockan 17:00 blir jag utfrågad av Rädda Barnens ungdomsförbund på Östersjötorget. Läs mer.

Onsdag 5/7. En programpunkt, och det är en debatt klockan 10:00 som ordnas av UNHCR i Sidas nya lokaler. Läs mer. Sedan bär det av hemåt igen.

Det lät så bra och betydde så lite.

Tittade på Stefan Edmans presskonferens när han släppte en bomb i form av oljekommissionens slutrapport häromdagen. Och det lät så bra. Han hade verkligen insett. Och alla hade insett. Hela branschen insåg att man måste börja avveckla oljeberoendet, för miljön, för att oljan tar slut, för säkerheten, för framtiden...

Analysen var på plats.
Insikterna var på plats.
Kämparglöden var till och med på plats.
Och så kom förslagen.

Eller kom det verkligen några? Oljekommissionens slutrapport är väldigt tunnsådd på faktiska, möjliga och konstruktiva förslag om vad som behöver göras politiskt. Det sägs inget om kilometerskatt för den tunga trafiken, inget om exportsatsningar för Sverige osv. Suck. Miljöpartiet behövs alltså fortfarande.

Favorit i repris - språktest (fp)


Folkpartiet kör en favorit i repris. Man fiskar i grumliga vatten med språktest. Precis som Expressen konstaterar handlar det inte alls om att verkligen lösa ett problem, eller egentligen göra något alls, utan bara om att sända en signal. En signal till väljarna om att folkpartister minsann vill ta itu med de där invandrarna som inte ens har hut nog att lära sig svenska. Och medan kultur- och ledarsidor ojar sig över kostymrasismen så gör man små gulliga reportage på nyhetsplats. Mest korrekt är faktiskt Metro, med det lysande citatet från Gringos Zanyar Adami: "Det känns lite: 'Vi fick ju en massa röster på det sist, vi kör det igen'."

Nu griper de ministrar - vad säger Eliasson?

Innan pressläggningen för gårdagens DN hade inte Israel återigen gått in i Gaza. Därför innehöll den inget om återockupationen, bara om att Hamas nu indirekt erkänt Israel. Det var kanske rätt bra. För alla som inte hängt med har i vart fall snappat upp att kravet på Hamas sedan de vann valet har varit just att de ska erkänna Israel, det har varit kravet från EU, från USA, från kvartetten, från Abbas och särskilt från israeliska regeringen. Nu gör det de, och det kan alla DN-läsare läsa om. När de sedan slår på morgon-TV ser de att svaret blev: återockupation.

Och idag får vi också veta att svaret har blivit att man gripit 64 hamasföreträdare, varav 8 demokratiskt valda ministrar.

Vad säger du Generalförsamlingens ordförande och Sveriges utrikesminister Jan Eliasson. Tittar man på UD:s hemsida finner man en uppmaning till svenskar att inte resa till Västbanken och Gaza och fyra korta meningar från Eliasson: 1. "Vi befinner oss nu i en ond cirkel av kidnappningar och våld." Korrekt. 2. "Detta är fel väg att beträda." Ingen vid sina sinnes fulla skulle hävda motsatsen. 3. "Situationen i Mellanöstern blir allt mer explosiv." Stämmer. 4. "Nu gäller det för parterna att söka få situationen under kontroll, och därmed lägga grunden för en fredlig lösning." Ahh, allt ansvar ligger på parterna. Inget på FN. Inget på Sverige. Absolut inget på Eliasson. Svenskar ska ju inte ens åka ner. Det kan inte vara så att frysningen av biståndet, utsvältningen av palestinierna och den här typen av vaga, innehållslösa kommentarer (det går inte ens att kalla fördömanden) efter en återockupation eggar hela situationen?

Wednesday, June 28, 2006

Marschen mot storebrorssamhället

Opponerade i morse tillsammans med Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén på en Timbrorapport, Marschen mot Bodströmsamhället.

Rapporten handlar om övervakningen och integritskränkningarna som ökar i omfattning i takt med att lagar och teknik tillåter det. Titeln är naturligtvis timbroianskt slängig. Vaddå Bodström-samhället? Folkpartiets Johan Pehrson är ju en än mer ivrig tillskyndare av övervakning än justitieministern. Hans invändning är ju oftast "mer, fortare, låt SÄPO övervaka skolelever nu!" och inget annat. Och trenden med mer övervakning är ju internationell.

"Marschen mot terrorsamhället" vore kanske en bättre titel eftersom allt görs i namnet av kriget mot terrorismen. Men att övervakning bara skulle ske av terrorister är ju ett grymt missförstånd, nu slinker allehanda fildelare och andra dissidenter också med. Kanske "Marschen mot USA-samhället", i det förlovade landet har ju Echelon och andra övervakningsvansinnen lett till att debatten idag mest går ut på att CIA Och andra myndigheter ifrågasätter nyttan av all övervakning (avlyssnar man alla samtal, hela tiden är det svårt att hitta de verkligt farliga...). Och när en journalist häromdagen avslöjade att Vita huset avlyssnat internationell bankhandel kom debatten mest att handla om att den journalisten var en "landsförrädare" som avslöjade detta. Å andra sidan är det i London som alla pussar, cigaretter och steg övervakas av särskilt avlönade poliser som i bunkrar stirrar in i övervakningskameror. Och London ligger ju inte i USA, även om en del brittiska politiker gärna tror det. "Marschen mot storebrorssamhället" är nog rätt titel i alla fall.

Förutom titeln och en del andra slängiga utfall hade rapporten många poänger. Det är bra att vi idag börjat diskutera övervakningen som fenomen för debatten har hittils lidit av fyra problem:
1. Fragmentisering. Genom att bara diskutera en sak åt gången har offentligheten kunnat kringskäras och ingreppen i integriteten öka. Det har blivit en små stegens tyrranni, det är lätt att försvara varje enskilt ingrepp - svårigheten är att diskutera trenden och därför har man undvikit det.
2. Nyspråk. Det talas om "effektivare rättstillämpning", "ökad rättssäkerhet" osv. Vem är mot det? Det är när man inser att polisen ska ges befogenhet att bryta in i människors hem och placera upp mikrofoner eller hacka in nya program i datorn som människor börjar rygga.
3. Okunnighet. Det finns en bild av att staten är god, i vart fall den svenska staten. Men det var här säkerhetstjänstkommissionen för bara fyra år sedan kunde avslöja ingripande övervakning av allt från fredsaktivister till trotskister. Det var en av de första debatterna jag tog i riksdagen. Inte anade jag då att jag fyra år senare skulle trycka på knappen för att behöva använda regeringsformens bestämmelser om att skjuta upp lagförslag som innebär intrång i privatlivets helgd.
4. Brösttoner. Pehrson och Bodström pratar om rent mjöl i påsen och "tänk på brottsoffren" medan kritikerna skriker i högan sky. Det kan behöva en sansad debatt för att förstå vilka som är de riktiga extremisterna, vilka som faktiskt vill övervaka oss 24 timmar om dygnet.

Läs förresten gärna en artikel jag hade i Sydsvenskan om datalagringsdirektivet bl a Sverige drivit fram.

Gaza återockuperat!

Efter en stressig dag på plats på riksdagen, med alldeles för många små-motgångar, efter några cyniska kommentarer här på bloggen och efter att ha sjunkit ner i soffan framför en god, men ganska konstig film (Stay) så började telefonen ringa. Halva natten har jag suttit i telefonsamtal med vänner från palestinska fackförbund, intresseorganisationer, svenskpalestinier, israeliska fredsrörelsen och så vidare. Den andra halvan har jag svarat på mail från samma människor.

I natt upphävde israelerna den relativa frihet de en miljon Gazaborna blev givna i och med uttåget av upp till 9000 illegala bosättare förra året. Gaza återockuperades efter en upptrappad våldsspiral. I realiteten innebär det att de stapplande steg Mahmoud Abbas och Hamas nu tagit i och med att man nått en överrenskommelse, något som alla bedömare betecknat som ett genmbrott och ett fall framåt för freden, besvarades med återockupation.

Gazabornas matransoner, livsuppehålle, allt beskärs återigen. En israelisk soldat hålls av någon grupp kidnappad och våldet riskerar eskalera.

Det klokaste som kanske sagts under de senaste månaderna sas faktiskt på DN:s ledarsida. Det var tecknaren, Bard gissar jag, som lät två munnar på cocktail-party illustrera det vansinniga i den israeliska politiken efter Hamas valvinst. Fritt ur minnet:
-Hur ska vi få dem på vår sida?
-Har vi försökt tillräckligt länge med bomba, svälta, frysa ut?

Jag återkommer säkert med en längre text senare. Tills dess kan ni hålla till godo med detta.

Tuesday, June 27, 2006

Noterat en stressig dag på jobbet.

1. När jag växte upp var JustD mina idoler. Brorsans var Nirvana. När Kurt Cobain festade ihop med Pedda P, Gurra G och Doktor C i det åtråvärda stockholmsvimlet var det stora ögon som betraktade Aftonbladets nöjessidor. Det verkade helt enkelt jäkligt galet, stort och konstigt. Med tiden har det blivit allt mindre åtråvärt, både för mig och för brorsan som nu jobbar som lärare på ett skoldaghem utanför Kristianstad. Däremot kan man småle åt den typen av rubriker än. Som när Axl Rose "håller en hög profil" i Stockholms innerstad för att citera polisman Nylén... (Och ja, jag vet, egentligen borde jag förfasas, ja kanske till och med "rasa" - jag får väl göra det i morgon).

2. Dagens första rasnings-projekt är annars Lidl. DN kunde idag redovisa det vi redan innerst inne visste, att lågprisvaruhusen som får oss att ta bilen ut från stadskärnorna för att förlora mer i bensinpengar på vad vi vinner i billig mat byggt sin vinst på aktivt motarbetande av fackföreningar och hållande av jobbarna i dåliga, otrygga villkor. Så gör säkert de flesta storföretag. Men alla har inte mage att sätta det på pränt. Hur går snacket på det styrelsemötet (eller familjemiddagen, Lidl är ett tyskt familjeföretag) där man antar en policy om att stoppa fackföreningar, engagerade medarbetare och trygga anställningar hos personalen? "Är det här verkligen rätt, pappa?" "Visst, lilla gumman, blir de trygga latar de sig." "Men är inte alla lika värda, pappa?" "Kan du hålla tyst med det där kommunisttjafset och skicka tandpetarna är du snäll?"

3. Rasnings-projekt två är ryska armén, en artikel hittad i samma källa vittnar om att det pennalistiska helvetet ska drabba än fler unga ryssar. Och dem ordnar vi bejublade övningar med. Hipp hipp hurra vad internationellt samarbete är fint! (Ett helt kapitel i boken handlar om den ryska utvecklingen, naturligtvis kallat Moskva. Ni har väl sett att boken går att beställa här till höger, på Bokus och alla andra bokköparsajter?)

Monday, June 26, 2006

Fotboll.

Tala inte om det. Jag hade fel. Jag är trött på alla krav på avgångar, alla sorgsna utrop, allt hat som vräks ut mot spelarna. Jag väljer istället att inte säga ett ord.

Vad händer i Afghanistan?

Läget i Afghanistan är svårt, ett öppet krig pågår mellan lokala grupper, den USA-ledda ockupationsstyrkan OEF och olika krigsherrar. Vissa av de senare har dragit vinstlotten i den process som följt på talibanernas, efterlängtade, fall. Andra har dragit nitlotter och kämpar nu tillsammasn med kvarvarande talibanstyrkor - eller själva. Som vanligt hamnar civilbefolkningen i kläm. Biståndsorganisationen Svenska Afghanistankommittén, där jag sitter i styrelsen, har fått medarbetare kidnappade (de är nu äntligen frigivna) och tidningsrubriker vittnar om dödade civila.

När kriget mot Afghanistan inte gick att sälja in som en aktion för att komma till rätta med al-Qaida blev det till ett krig för kvinnlig frigörelse. Den upplysta världen gick i krig mot inte bara Afghanistan utan mot islam och muslimskt kvinnoförtryck. Samma land som strypt bidragen till hiv-prevention och sexualundervisning i Afrika skulle nu leda frigörelsen av Allahs kvinnor. Den islamofobi som hade fördömts tidigare, som när Ny Demokrati uppmanade svenska kvinnor att inte gifta sig med muslimer, började nu höras från också respekterade munnar. Den vatikanska kardinalen Stephen Hamao varnade 2005 Europas kvinnor från att gifta sig med en muslim och den påvliga kyrkan presenterade samtidigt officiell statistik på ”blandäktenskap” i Italien.

Extremistiska islamisters nedvärdering av kvinnan användes, och används, som en del för att skapa ett mönster där icke-europeiska kulturer får status som hedniska, avgudadyrkande och svårligen accepterade. Fastän just ojämställdhet har varit kännetecknade för i stort sett alla samhällen som grundat sig på religiösa regler, oavsett vilken religion det handlat om.

Det vore huvudlöst att blunda för det gränslösa kvinnoförtryck som existerade i talibanernas Afghanistan och som går att finna i andra muslimska länder. Men att hänföra detta enbart till religionen ger ett intryck av att det inte handlar om ekonomisk utveckling eller jämställdhetsarbete. Det får en att tro att bara ett visst styre faller så uppstår jämställdhet. Sällan är det så enkelt, enligt svenska UD är det idag större problem för kvinnor i vissa delar av Afghanistan än det var innan talibanregimen föll. Det osynliggör dessutom den feministiska kamp som kvinnorna i Sulaimaniya eller de svenska miljonprogramsområdena för. Det ersätter det strukturella resonemanget med en syn där människor med rötter i icke-europeiska kulturer betraktas som mindre kunniga.

Det framstår för de flesta som alltmer uppenbart att situationen inte är sådan att Sverige på länge med tvång kommer kunna sända asylsökande tillbaka till Afghanistan. Trots detta förs samtal med den afghanska regeringen om att ta fram ett särskilt återvänandeavtal med landet. Tidigare har blotta förekomsten av sådana avtal använts för att motivera ytterliggare avvisningar. Att planera för återvändande till en region som också den svenska regeringen i sin officiella rapportering bedömer som livsfarlig och med mänskliga rättigheter på tillbakagång, framstår som djupt omoraliskt. Ändå är det just vad Barbro Holmberg planerar att göra. Jag har ställt en fråga, återkommer när jag får svar.

Utan Facit

Sedan jag läste Ami Lönnroths teologiska intervjubok med KG Hammar, Jag har inte sanningen - jag söker den, på Ordfront förlag så har jag önskat att någon skulle skriva en politisk bok med samma lugn, samma självsäkra osäkerhet, samma försiktiga tillförsikt inför framtiden.

Nu har jag precis plöjt igenom den boken. Under den passande titeln Utan Facit presenterar Göran Rosenberg sina kolumner för Bonniers förlag. I en tid av imperialistteori till vänster och Johan Norberg-mekaniska regler till höger så känns det skönt att någon faktiskt kan vädra den osäkerhet som vi alla känner: "jag vet inte, är inte säker, men jag tror att världen är på väg åt det hållet och det skrämmer, alternativt glädjer, mig".

Att man vågar konstatera det självklara, att framtiden saknar facit, innebär dock inte att man inte kan vara klar och tydlig där det behövs. Eller vad sägs om detta konstaterande av Rosenberg:
"För varje dag som muren byggs på och bosättningarna byggs ut bygger Israel ytterligare fast sig i ockupantens och förtryckarens roll. För varje dag minskar därmed inte bara förutsättningarna för en palestinsk stat värd namnet, utan också förutsättningarna för ett judiskt Israel värt att kallas demokratiskt. Och i sista hand också förutsättningarna för den israeliska säkerhet i vars namn så mycket har legitimerats."

Friday, June 23, 2006

Glad midsommar


Så är det äntligen midsommar, lite ledighet, lite nypotatis och lite små grodor.

Har ni en tid över, kolla gärna in Naturskyddsföreningens intressanta undersökning om miljöfrågorna inför valet.

En annan viktig midsommarlänk är www.unf.se.

Thursday, June 22, 2006

Bostadssegregationen - den verkliga skandalen

När man lyssnar på Lövdén som blivit frestad av de snabba pengarna och varit med och ombildat sin hyresrätt till bostadsrätt så är det lätt att man blir desillusionerad. Men då ska man komma ihåg att den verkliga bostadsskandalen inte är de enskilda som har skaffat snabba pengar, utan segregationen och bostadsbristen. Skrev en rapport om det för två år sedan tillsammans med Ulf och Peter Söderström, den börjar kanske bli lite out of date, men förslagen håller än, läs gärna den här.

Eller läs det här utdraget ur boken:

I Rinkeby och i Spånga-Tensta stadsdelsnämnder lever mer än hälften av barnen i vad Rädda Barnen kallar fattiga familjer. I Bromma och i Hässelby-Vällingby har barnfattigdomen ökat och är nära nivåerna i Spånga-Tensta. Samma förhållande gäller i stadsdelar i Göteborg och Malmö. Samtidigt är det just i storstäderna som de områden i Sverige finns där barnfattigdomen är som minst utbredd. Rädda Barnen konstaterar i en rapport att ”klyftorna i barns ekonomiska uppväxtvillkor mellan rikare och fattigare stadsdelar har blivit större under de senaste tiotal åren.” I Stockholms län finns 16 valdistrikt där färre än 60 procent av den arbetsföra befolkningen har jobb och där mer än tre av tio elever i skolan inte lämnade skolan med fullständiga betyg eller lika många väljare avstod från att rösta i senaste valet. I det betydligt mindre Malmö finns lika många utsatta områden. Ändå är det Stockholm och Öresund som beröms som Sveriges ”tillväxtmotorer”. Här finns de flesta företagen, här finns över lag en yngre befolkningsstruktur och här finns också de riktigt rika bostadsområdena. Rädda Barnen talar om ”extrema skillnader”. I andra europeiska huvudstäder, som London där marknadshyror helt avgör var du får en bostad, är segregationen än värre. Det går inte att förklara Londons eller Stockholms klyvning med historia. Visst är det så att den som är född och uppväxt norr om Stockholm ogärna flyttar till söderförorterna, och tvärtom, men såväl Stockholm som London har traditionellt haft stadskärnor som befolkats av människor med högst olika inkomster. Många av dem som idag bor utanför staden har haft föräldrar eller nära släktingar som bott i det som idag betraktas som innerstaden.

I statistiken är de lätt att se vad som har hänt. I Stockholms innerstad finns idag drygt 80 000 hyresrätter mot knappt 120 000 för femton år sedan. I snabb takt har en tredjedel av hyresrätterna ombildats till dyrare och mer svåråtkomliga bostadsrätter. Fler än 130 000 personer står i kön för en lägenhet i Stockholm, men bostadsförmedlingen kunde 2004 inte förmedla fler än 8 500 lägenheter till kön. För de allra flesta är det därför aldrig ett alternativ att ställa sig i bostadskön. Enda sättet att få lägenhet i Stockholm idag blir därför att ha rätt kontakter eller tillräckligt mycket pengar för att betala svart för ett kontrakt eller köpa en bostadsrätt.

Det leder till att den som har ett vanligt jobb med halvtaskig lön, som är lokalvårdare, taxichaufför eller vaktmästare, inte har en möjlighet att bo i staden. Det vilar något djupt osympatiskt över hela situationen. En stad där de som utför tjänsterna och nyttorna, städar kontoren, lägger vägarna, serverar på barerna, rensar taken från fallande istappar, kör taxibilarna och bussarna, inte får plats utan är hänvisade till att bo utanför staden – är det verkligen en stad? Med vilken rätt puttas de som bygger upp staden ut ur den?

Många miljonprogramsområden har blivit till fängelser för dem som bor där. Mediebilden av ekonomiskt utsatta förorter är skrämmande, närmast alarmistisk, och människor som bor i städerna eller i de bättre bemedlade förorterna förknippar dem med fattigdom, brottslighet och våld. Egenskaperna överförs på de människor som bor i områdena och bilden har blivit så nedbrytande att tre av tio unga män i de fattigare förorterna tror att de har mycket liten chans att få arbete utifrån den egna kompetensen, fler än hälften ser det som självklart att man kommer att bli diskriminerad på arbetsmarknaden som vuxen. Så skapas ett samhälle där vi inte ser varandra.

Bodström upprörd

Den som hade nöjet att se TV 4:s Nyheter igår kunde se en upprörd Bodström bemöta KU-anmälningarna med ilska, frenesi och utfall mot dem som "kom med grundlösa anklagelser". En lika förvirrad ledare i Svenskan anklagar oss som tror på en annan upphovsrätt idag för att vara anti-amerikaner. Det är ju alltid lätt att ta till när argumenteten tryter.

Nu är det ju inte så att någon har anklagat Bodström för någonting. Vi, och andra med oss, har dels kritiserat den lagstiftning han tillsammans med (m), (kd), (fp) och (v) drev igenom. När de nu försöker krypa undan den genom att säga "vi tänkte ju inte att man skulle jaga ungdomar som fildelar" så bör man fråga sig: "Vad tänkte ni då?". Och vi har dels påpekat det misstänkta i att USA först utövar påtryckningar, regeringen därefter utfärdar ett beslut till polisen att prioritera "brott" mot upphovsrätten mer än man prioriterar andra brott (vilket de flesta nog anser vara en ganska märklig prioritering) och att man därefter gör ett tveksamt tillslag mot The Pirate Bay. Om inte det är grund nog för att inleda en granskning så vet jag inte vad som är det.

Om ni ändå tror att vi är ute i ogjort vatten när vi vill inleda en KU-granskning så får ni gärna läsa själva KU-anmälan som finns i kommentarerna till det här inlägget.

Wednesday, June 21, 2006

Piratkriget fortsätter

Och det blir allt svårare att värja sig från tanken att vi verkar ha ett rättssystem som kan fjärrstyras utifrån. Har gjort en KU-anmälan idag, läs mer här, eller besök det informationsekologiska nätverket eller Alexander Chamberlands tidigare gästbloggning.

Vi kan ta Tyskland


Fotbollsmatchen igår var pur spänning. Den förra såg jag i ett tält på Hultsfred, men nu hade jag möjlighet att se matchen städat, med glasögonen på och utan festivaldamm i nästan. Skönt.

Efter matchen känns det som om vi faktiskt kan klara åttondelsfinalen trots allt. Efter en riktigt rutten första halvlek spelade laget riktigt bra i andra halvlek, särskilt Henke Larssons (om det nu var hans?), målinpetning var världsklass. Och spelar vi så bra mot England borde vi kunna göra det mot Tyskland. Alla som mumlar om att det inte går att slå värdnationen borde komma ihåg att England hade nästan lika bra stöd på läktarna igår som Tyskland kommer ha på lördag. Det kan gå.

För övrigt spelade de båda gamla IFK Hässleholm-spelarna Tobias Linderoth och Peter Crouch riktigt bra igår...

Sydsvenskan och Yelah bevakade förresten flyktingdemonstrationen i Malmö igår, läs om det här och här. Och skrev jag något elakt om Lennart Nilsson (s) innan? I så fall menade jag det inte, han intervjuades av Anders Jonsson i Expressen igår och kom med en klockren analys.

Tuesday, June 20, 2006

Från Vittsjö till ... Malmö

Grön Ungdoms Parasto Ghaderi, känd från toppkandidaterna, har precis gästbloggat med anledning av manifestationen i Göteborg på Internationella flyktingdagen. Samtidigt befinner jag mig i Malmö av samma anledning, ska tala på manifestationen här - som särskilt inriktar sig på att stödja alla de palestinier som hotas av avvisning från Malmö. Arrangörer är Asylgruppen i Malmö. Kom gärna till Triangeln klockan 17:00.

Innan dess hinner jag läsa lite av min bok, som nu äntligen är kommen från tryck, på Färgfabriken. Vill ni beställa boken, gör det på någon av alla bokhandlar på nätet eller skicka ett mail till mig.

Gästblogg: Sverige med människoliv på samvetet denna internationella flyktingdag

Idag på den internationella flyktingdagen får vi skämmas. Inte bara för att Sverige skickar hem apatiska flykting barn, inte bara för att vi har skickat hem asylsökande flyktingar som senare blivit avrättade och inte bara för att vi skickar hem iranska bögar. Nä, anledningen nu är att vi utvisar människorättsaktivister från Sudan. Migrationsverket har inte gett asyl till flyktingar människor från Sudan på flera år, vi har bara ca 50 folkbokförda sudaneser i Sverige. Ändå är Sudan enligt FN en av de värsta humanitära katastroferna i världen just nu!

I samband med hungerstrejken i Göteborg så har det startas en stödgrupp. De 8 hungerstrejkande befann sig vid Gustav Adolfs torg natt och dag och fick stå ut med regn, blåst och naziattacker bestående av griskött och urin. Men allt slit gav ändå resultat: 7200 namnunderskrifter som senare lämnades in till Migrationsverket och även att människor, föreningar slutit upp och organiserat sig.

Jag själv och även andra medlemmar ur Grön Ungdom Göteborg har varit med från början av denna manifestation, samlat in namnunderskrifter, ringt journalister och sovit på torget sida vid sida med flyktingarna. Vi tvekade inte en sekund när min gode vän Teysir ringde mig och bad om hjälp, det var bråttom. Samtliga har flera avslag bakom sig med motiveringen att situationen i Sudan inte är tillräckligt allvarlig för att de ska ges uppehållstillstånd i Sverige. Vilket är ganska intressant då allt annat säger emot. Sedan 1983 har det pågått ett inbördeskrig i Sudan, ett land som sedan kolonialtiden varit splittrat mellan arabiska och -afrikanska folkgrupper. Den av araber styrda regeringen försökte i början av 80-talet, efter att oljefyndigheter gjorts i södra afrikanskdominerade delen, att införa sharialagar i hela landet. Detta var upphovet till det krig som sedan skulle vara i 20 år och driva miljontals människor på flykt från sina hem. Trots fredsavtalet mellan den sudanesiska regeringen och södra Sudans befrielsefront (SPLM/A) i mars 2005 har de svåra oroligheterna fortsatt i landet.

Värst drabbat är Darfur. 300 000 människor har dött och två miljoner har drivits på flykt från sina hem sedan kriget i Darfur bröt ut. Samtliga sudaneser är från Darfurområdet. Dessa fruktansvärda kränkningar mot mänskliga rättigheter pågår än idag. Jag tycker att det är pinsamt att Sverige inte respekterar UNCHRs tydliga rekommendation om att inte skicka tillbaks någon till Sudan.

Vad beror detta på då? Att EU ligger är grunden till den inhumana behandlingen av flyktingar är ett faktum, genom att bygga murar och samarbeta för att hålla ute krigsdarabbade flyktingar. Sedan att de största partierna S och M gång på gång motsatt sig förslag på en humanisering av asyl- flyktingpolitiken är också en anledning. Tillsammans har de majoritet för att föra en restriktiv och vidrig flykting politik.

Någonting måste göras, vi har skickat hem människor mot sin död och regeringen får som de vill kommer detta att fortsätta. Ett första steg vore att inte slösa bort sin röst till Socialdemokraterna och Moderaterna. Men det räcker inte. Vi måste organisera oss och protestera! Det har bildats en stödgrupp för de hungerstrejkande sudaneserna i Göteborg och det behövs mer! Manifestation för idag på den internationella flyktingdagen kl. 15.00 på Hamarkulletorget: Stoppa utvisningar till Sudan! Var där.

Parasto Ghaderi,
ledamot i Grön Ungdoms förbundstyrelse.

Monday, June 19, 2006

Från Vittsjö till ... Alby

Besökte igår Botkyrka kommun, dels för att träffa de lokala miljöpartisterna, dels för att diskutera flyktingmottagning med anledning av den tillfälliga asyllagstiftning med kommuntjänstemännen och dels för att prata med folk vid Alby medborgarkontor. De senare tyckte det var så kul att de hade satt upp info vid "Välkommen till Alby"-skyltarna längs E4:an. Och det var verkligen jättekul. Träffade en del kompisar från Alby, en kille som hette Allan och som gärna ville engagera sig politiskt om jag kunde ställa upp lite som mentor och en familj med en man som fick ett utvisningsbeslut för 10 år sedan till Irak och som nu plötsligt satts i häkte.

Jag och Miljöpartiets frontfigur Esabelle Reshdouni skrev i samband med dagen en debattartikel med följande essans:
"Vi tror att integration handlar mycket om det, om att involvera och om att lyssna. Människor som kommer hit måste bli lyssnade till och deras problem med att komma in i samhället måste tas på allvar. På samma sätt måste vi lyssna på dem som är oroliga över att invandring ska innebära problem. Vi måste kunna lyssna på varandra, och prata med varandra, för att lyckas förklara att Sverige inte klarar sig utan att människor kommer hit, blir del av samhället, skapar, startar företag och driver samhället framåt. Vi måste lyssna för att förstå vilka problem människor upplever och se hur de kan lösas. Inte sällan handlar det om att människor från olika kulturer, med olika bakgrund, erfarenheter och sätt att beskriva världen får mötas och prata med varandra snarare än om varandra. Genom ett mentorssystem för de som kommer till Sverige kan "gamla svenskar" möta nya och alla lära sig en del nytt."

Uppdraget slutfört

I lördags fick jag då den tavla som markerar att man slutfört sin gärning som riksdagsledamot. Nu är det givetvis inte riktigt sant det där, att det är slut bara för att riksdagen haft sitt sista sammanträde. Nu gäller valrörelse ett par månade framåt. Men det var ändå hedervärt att få tavlan...

Slutdagen föregicks av återrapport från statsministern efter EU-toppmötet, jag ställde en fråga som ni kan läsa här. Persson var ovanlgit engagerad och talade om behovet av en motvikt mot det internationella kapitalet, sympatiskt förstås även om jag inte delar hans analys att EU skulle kunna vara en sådan. Jag håller mer med Persson anno 90-tal som brukade hävda att ett överstatligt EU som åtar sig allt fler uppgifter fjärmar sig från de medborgare som skulle kunna agera motvikt mot samma kapital.

TT lyckades fånga mig och ställa några frågor, och kunde snart konstatera att jag inte verkade alltför sorgsen över att lämna riksdagen:
"-Det känns jätteroligt att veta att om ett år sitter det en annan miljöpartist på den här stolen som fortsätter att kämpa för frågorna som jag tror på. Det kommer att finnas tillfällen då jag kommer att sakna arbetet, men jag tror inte att man blir en bra politiker om man låser in sig på Helgeandsholmen, säger han till TT.
Han är nöjd med sin insats.
- Ja, det är skönt att man kan vara nöjd med att vara del i ett partiarbete som lett fram till friår, trängselavgifter, skatteväxling och en humanare flyktingpolitik."

TT lyckades också ställa några frågor till Lennart Nilsson (s) som nu lämnade riksdagen efter 30 år. Det var skickligt. Under mina år i riksdagen har jag knappt sett till nämnde Nilsson. Med det inte sagt att han inte gjort ett gott arbete, det har han säkert, men jag är rädd för att man riskerar bli ganska instängd om man sitter i riksdagen för länge.

Från Dalarna till Warzawa


Min kollega, Jan Lindholm, har åkt i mitt ställe till Pridefirandet i Warzawa. Läs gärna hans reportage om resan.

Representativ demokrati?

Den representativa demokratin framstår som alltmer orepresentativ. Unga är underreprsenterade. Äldre är underrepresenterade. Personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade. Funktionshindrade är underrepresenterade, och det å det grövsta. Och nu har Ekot återigen konstaterat att politikerna dessutom tjänar mer än vanligt folk. Inte så konstigt förstås, om politik blivit ett yrke och många är heltidsarvoderade - med hyggligt bra arvoden - så blir självklart också politikerkåren som sådan mer välbärgad än väljarkåren.

Det här leder till en förskjutning av perspektiv som många har dokumenterat. När Václav Havel kunde uppleva sig själv gå från att vara en intellektuell dissident och opponent mot kommunistdiktaturen till att bli tjeckisk president kom han att beskriva fenomenet. 1991 höll Havel ett tal i Köpenhamn om ”maktens djävulska frestelser” där han meddelade att han befann sig ”i en värld av privilegier, undantag, extraförmåner, i en värld av mycket viktiga personer som gradvis håller på att förlora uppfattningen om hur mycket en spårvagnsbiljett kostar, hur man kokar kaffe, hur man kör bil och hur man ringer i telefon. Jag befinner mig med andra ord där de kommunistiska pampar som jag kritiserat i hela mitt liv levde. Och det värsta av allt är att alltsammans har en egen oantastlig logik. En människa som glömmer hur man kör bil, hur man handlar, hur man kokar kaffe och ringer i telefon är inte samma person som den som kunde allt detta i sitt tidigare liv. Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom” .

Ett parti sticker förresten ut. Både när det gäller riksdagskandidater och kandidater till kommunala uppdrag är miljöpartister påfallande fattiga... Inte på idéer då, men pengar.

Humanistiska Albanien

När Sverige hade en man fången på Guantanamo lyckades Guantanamogruppen med att få regeringen engagerad i att få hem honom. Genom år av ansträgningar lyckades vi till sist få regeringen att ta bladet från munnen och kräva att Mehdi Muhammed Ghezali skulle friges. Jag skriver ett kapitel om det i min bok.

Efter det ställningstagandet har regeringen, följdriktigt, också, om än mumlande, instämt i FN:s krav på USA att antingen lagföra de intagna eller stänga Guantanamolägret helt och hållet. Detta krav har dock visat sig bara vara munväder. När USA nu väl släppt ett par fångar vill den svenska regeringen inte ta emot dem. Det handlar om fem frisläppta uigurer med kinesiskt ursprung som den svenska staten vägrat inresa till Sverige. Av vilket skäl är osagt men sannolikt för att inte störa de kinesiska handelsrelationerna.

Situationen med de fem uiguriska männen som vägrades inresa till Sverige uppmärksammades nyligen av radioprogrammet Konflikt. I programmet vägrar migrationsministern Barbro Holmberg svara på frågan om varför dessa fem oskyldigt fängslade män vägras möjligheten med en resa till Sverige. Enligt uppgift finns det en tjänsteanteckning om detta på Utrikesdepartementet daterad 26 augusti 2005, där den största delen är överstruken och därför i stort sett oläslig.

För Sveriges del hade det varit naturligt att ta emot männen eftersom en av de fem unga männen från Uigurien i Kina har en personlig koppling till Sverige. Hans syster bor i Enköping och har inte träffat sin lillebror på sju år. Uigurer är kraftigt förföljda i Kina och riskerar att utsättas för tortyr om de vill utöva sin religion, islam, och riskerar även att avrättas om de kämpar för mänskliga rättigheter. Enligt Amnesty International är alla uigurer som kämpar för mänskliga rättigheter numera terroriststämplade. Ett av Europas fattigaste länder, Albanien, har nu öppnat sin dörr och släppt in de fem uiguriska männen. Är det Barbro Holmbergs uppfattning att det är rimligt att Albanien uppträder mer humanistiskt än Sverige?

Jag har frågat henne. Återkommer när jag får svar.

Tuesday, June 13, 2006

OMvärlden

Har precis lämnat in två frågor till utrikesminister Jan Eliasson. Publicerar dem också här:

Tortyrläger i Tjetjenien
Den ryska människorättsgruppen Memorial har, tillsammans med Helsingforskommittén, kunnat avslöja ett ryskt fångläger i Tjetjenien som enligt uppgifter och fånginristningar varit i bruk fram till maj i år. Sannolika misstankar finns om att lägret har tillfångatagit personer utan laglig grund, utan formella anklagelser och utan att deras grundläggande mänskliga rättigheter blivit tillgodosedda. Uppgifter finns också om att de tillfångatagna torterats i fånglägret. Dess utrustning, celler och fångars vittnesmål pekar mot att så har varit fallet.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesministern vad han och den svenska regeringen avser vidta för åtgärder för att få Ryssland och till Ryssland kopplade grupper att sluta bryta mot de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien, samt för att få fram alla uppgifter om det fångläger som Memorial avslöjat.

Situationen i det ockuperade Palestina
Läget på de av Israel ockuperade palestinska områdena blir alltmer akut. Fattigdom, misär och desperation göder motsättningar som gränsar till inbördeskrig. EU:s och USA:s avståndstagande till dialog med den folkvalda regeringen i Palestina, som går längre än den praxis Israels egen regering praktiserar, har ytterliggare försett konflikten med bränsle och ökat motsättningarna.
I helgen som gick avrättades en palestinsk familj på picknick av israelisk militär, vilket gjort den bräckliga ensidiga palestinska vapenvilan än mer osäker. Situationen är med andra ord extremt akut.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesministern vilka ågärder den svenska regeringen avser vidta för att hjälpa till att skapa rättvisa och fred i det ockuperade Palestina.

Monday, June 12, 2006

Apatiska ministrar

Under min tid på Cypern har minstrar besvarat två interpellationer jag har skrivit. Dels en till migrationsminister Barbro Holmberg om de apatiska flyktinbarnen och dels en till EU-minister Bosse Ringholm om de försök som nu görs att återuppliva den nedröstade EU-konstitutionen.

Min riksdagskollega Mikael Johansson besvarade den till Holmberg, medan Yvonne Ruwaida som jag trodde skulle besvara den till Ringholm och jag hade någon kommunikationsmiss så där blev det inget svar.

Det är bara att konstatera att det var två apatiska ministrar som gav svaren. Bosse Ringholm hade inget att säga, ingen kritik, mot de länder som nu mot EU-medborgarnas vilja försöker blåsa liv i EU-konstitutionen. Se här. Särskilt tragikomiskt är att Ringholm efterlyser mer nationell debatt, men själv inte verkar intresserad av ta en sådan debatt. Se Barbros svar här. Hon är inte kapabel att be om ursäkt till alla de flyktingfamiljer som blev kränkta så som barnamisshandlare när ministern uttalade att det skulle vara en "humanitär katastrof" om de apatiska barnen fick stanna, underförstått att då skulle fler familjer göra sina barn apatiska. Nu har vi givit barnen uppehållstillstånd och då visar det sig att vårdinsatserna i många fall kunnat bli verkningsfulla.

Från Vittsjö till ... Cypern

Har återigen haft svårt med bloggningen under en tid eftersom jag varit på en konferens på Cypern, också detta en delad plats av vår planet. Sedan den grekiska statskuppen och efterföljande turkiska invasionen för 37 år sedan delas Cypern i två delar och avskiljs genom en mur. Huvudstaden Nicosia är delad i två, vilket fick de tyska och de palestinska mötesdeltagarna att känna såväl historiska som nutida vingslag. I den norra, fattigare delen råder ockupation och man har utropat den Turkiska Republiken Norra Cypern, i den södra, välmående EU-medlemmen styr grekcyprioterna. I båda delarna verkar de stora folklagren vilja lämna groll bakom sig och leva tillsammans, men ledningarna är mindre intresserade. En folkomröstning om en plan för samgående som lades fram av Kofi Annan förra året slutade med "ja" bland turkcyprioterna och "nej" bland grekcyprioterna efter att politiker och präster där argumenterat hårt mot.

Jag var på plats för att tillsammans med politiker, affärsmän och akademiker från Europa, USA och Mellanöstern träffa företrädare för båda sidor, FN samt under tre dagar diskutera "understanding ourselves" i förhållande till Mellanöstern. Mot bakgrund av den kommande boken fick jag, tillsammans med en turkisk kemalist och en italiensk akademiker, hålla i introduktionen. Nedan har jag klistrat in den icke-rättade versionen av denna inledning:

Understanding ourselves.
”This monumental continent, that embraces the Earth’s most beautiful environments, where the culture reached it’s peak, and where we can enjoy a mild and moderate climate, is home for all the western worlds big and genuine people. It bears the birth of the Christian faith and the civilized etiquette. It is the birthplace of all ancient and modern culture, art, philosophy and science.”

The words are historical, the quote unforgettable. It was the keystone in the speech that Winston Churchill held for the university of Zurich 1946 and formed the start of the important organisation for human rights, the Council of Europe.

Human beings tend to believe that there part of the world has certain core values that are better, more evolved or purer than others. Applied on the national scale this belief is called nationalism, applied on Europe, or the western civilisation, it’s most often welcomed as a truth. In our every-day history making we tell ourselves that Europe has this kind of core values that are tolerant to others, liberal to each other and – when practiced on a global scale – peaceful and just.

I will not say that this is only a euro-nationalistic facade, because it is not. Economic development and human dignity is most often connected to each other and therefore some of the most humanistic and liberal countries are found in Europe. But, also here there are phenomena, morality or even laws that for some of us seems to be not at all tolerant or liberal. At least five countries in the European Union forbids abortion, one also forbids divorce. Manifestation of homosexual love is in many countries hazardous, and one EU-country is, as we speak, preparing a law that forbids openly gay people to work in certain parts of the public sector. In all European countries you will find national minorities that are often treated as lower class citizens. Out of Europe’s twelve million Romas, fore millions live in what UN defines as deep poverty or undue hardship. The European Jewish community suffers, in some countries more than others, from harsh anti-Semitism. Indigenous people in different European countries, such as my own, can bear witness of hard repression. Immigrants and refugees that live in our countries are being exposed to discrimination on the working market and to violence of right wing extremists. If any of these minorities where to speak about the “core values” of Europe and western civilisation I’m quite certain that they wouldn’t speak about tolerance and liberal values more as possible a varnish.

The British historian Timothy Garton Ash has put it like this: “No continent has in geographical sense been worse defined and in inner sense more divided and in historical sense more chaotic. However, no continent has accomplished as many plans for unification.” We are part of such a plan. The understanding of the European Union, it’s methods and impacts, are basic if we want to understand ourselves. But, is it a unification that has succeeded? Has it been proving Garton Ash wrong as he continues: “the problem is that the plans for unification that has been peaceful has never been realized, while those who been launched never have been peaceful.”

Understanding ourselves. The need for such a topic in our conference proofs the difficulties of defining a European, or “western”, identity at all. If you want to regard Europe of today and look through the promises in dinner speeches and policy papers you will find an Europe that strongly differs from the one presented as a unified common market not only of trade but also of ideals, values and dreams – you’ll find a part of the world as divided in cultural terms, moral standards and political matters as anyone else.

A common European debate doesn’t exist, neither does common European press or common European discussions. The participation in European elections are low and civil movements has as hard to form on a all-European level as it has in Russia or any other weak or new democracy. More often than not representatives in the EU decision making bodies vote after national interests than after ideological understandings. Or, as the British vice prime minister John Prescott explained it on a meeting for national parliamentarians, the only thing that separates one European politician from another are if he argues for his national interest or if he argues for his national interest but hides it under “EU-mambo-jambo-language”.

This has been the truth, repeated often by political scientists and historians as Garton Ash, until now. Suddenly we have a debate all over Europe where the arguments are the same, the combatants look alike and the only thing that differs are the languages spoken. And that is the debate about how to deal with the Islamic world and the Muslims within Europe. It is a debate about headscarves, about integration, about fundamentalism and about Turkey’s application for membership within the union. I’m afraid that it is not a coincidence that the first all-European debate is one that defines “us” in contradiction to “the others”. It’s done in the same way as once the nations forming the union created it’s national unity.

Without any common core values connected to the understanding of Europe and Europeans, only our actions are left to define “us”. Europe is defined by what Europe do, and has done. The discrimination whit in Europe, the problems with integration within the European countries as well as within the European Union and the contrasts and conflicts between ethnic and other groups in Europe defines the picture of Europe and Europeans abroad. The caricatures of the Prophet Mohammed, for example, underlines a belief among many Muslims in Islamic countries that Europe is developing a severe phobia against Islam and Muslims. Even though the drawings were misused for political purposes in many countries most Muslims understood that they were not politically sanctioned and that the principles of freedom of speech and press depends on the fact that nothing published in free papers is given formal approval from political powers. The demonstrations against the drawings that frightened many Europeans only gathered small numbers out of the people of the concerned countries. The violent troublemakers were even less. That doesn’t mean that other Muslims, within our without Europe, didn’t get the same idea of an Islamophobic Europe. They did. In the same ways that Jews all over the world, wrong or right, see anti-Semitism in Europe, in European press and in the European debate, they saw, and see, Islamophobia. And they fear violence, discrimination and domination. The political support, in Denmark and Italy for example, for the caricature created a fear that also these consequences would get political support. Our actions create the picture of us.

The European history, and the actions we’ve been undertaking during the last centuries, also defines “us”, sets the mental image of “us” and is necessary for us to understand ourselves. The dark history of our continent includes wars, even more wars, genocide and colonisation. This last phenomenon, in my speech incarnated by Mr. Churchill, has forever created the impression within other countries that everything that Europe is undertaking is done for our own benefit of to dominate other parts of the world. A continent that has, frankly, looted, murdered and exploited big parts of the globe has – if it wants to be regarded as an equal – small possibilities to work together with or even support other countries without creating the feeling that we’re once again interfering in others development and conflicts. When the Iraqi government now are on collision course with the U.S. because of the massacres in Iraqi villages, they are also on collision course towards Europe. The colonial behaviour in Iraq and other parts of the Middle East strengthens the image among the people living there, and there relatives living here, that the colonial period is not over.

Can we blame them? Europe, its growth, its infrastructure and its development is dependent on oil. Not to see this as a component in the European relations with the rest of the world is to be blind. Oil dependency can not fully explain the different countries approach to the invasion of Iraq, for example, but it gives clear hints to why many countries were in favour of the invasion and has troops in the Middle East, as well to why other European governments protested.

The oil dependency is in conflict with the official position towards the Middle East and the Arabian world. True democracy in Iraq, Saudi Arabia and other Oriental – or for that matter South American – countries would create a pressure to use the oil and other natural resources to the national benefit for the local citizens. That would raise the price of the oil for us.
The European work for a Palestinian democracy, where the union has worked together with things such as aid, know-how and support, contrasts to the military interventions as it differs in method, purpose and result. While Iraq is in-stabile because of fanatism, hatred and agony towards the invasion, the Palestine society is labile because of poverty and occupation, but can still show up clear democratic gains. This creates among many Muslims in the Middle East a more positive image of Europe. While there own leaders mostly use the cause of the Palestinians for there own sake, Europe is doing something to help them. It is not wrong to support, or even to protest against human rights violation and lack of democracy or equality, even though our colonial history makes it hard. In the end – our action defines us.

It is impossible to have one image of Europe today or one understanding of what is us. First of all, “us” differs from country to country, from group to group and person to person. Secondly, Europe develops in different directions. On one hand we have conflicts, discrimination, Islamophobia and prejudices. On the other hand we have the will of global democratisation, to support and of plurality.

It is also a well known fact that Europe’s leaders is on collision with is citizens. The constitutional treaty was rejected in two referendums, the governments that were involved in the Iraq war are being punished by it’s voters and protests against discrimination and segregation is growing in different countries. We might have different views on why this is happening, on whether the citizens are more or less open-minded to the rest of the world than there leaders, but I strongly believe that the longing for peace, humanism and tolerance among Europeans can make a basis for a understanding of ourselves to welcome a future with more rather than less cooperation and exchanges between people and culture.

It is up to you, and me, in the group discussions to draw conclusions, but if I’m aloud to sum what I tried to say up in three disparate points it would be:
1. There is no consistent “ourselves”, Europe is divided, complex and lack a bridge between it’s understanding of it’s values and it’s practice.
2. This creates a reality where Europe isn’t understood, by it’s citizens or by the rest of the world, as the bearer of certain good values but defined by it’s actions – historical and undertaken in this very moment.
3. Europe’s elite and it’s citizens are on a collision course. Wrongly understood the Europeans is rejecting cooperation within the continent and the exchanges that comes with globalisation. Rightly used the protests against wars, unions and un-equality makes base for the values we want to understand as European. It is impossible to save those things we want to see as European, such as the democratic rights, the freedom of speech and belief, the human rights and the rule of law, by limit it. If we listen carefully, maybe that’s what the protesters are saying as well.

Tuesday, June 06, 2006

Försök inte ta över min stad

Först försökte de ta vår flagga. Sedan vår nationalsång. Och nationaldag. Jag har aldrig tillhört dem som värderat de nationella symbolerna särskilt högt. Som världsmedborgare trodde jag att det vettiga var att säga – take it – till rasisterna och de främlingsfientliga. Men när jag blivit äldre har jag förstått hur viktigt det är för människor att ha någonstans att bottna. Se X. För vissa är detta något landet. Genom att bottna i den plats där man bor kan man våga möta andra. Man blir så stolt över sitt land att man vill dela med sig av det, liksom.

Nu försöker rasisterna stjäla nationaldagen från oss. Just som den gjorts till ledig dag, jag var lite motsträvig där också, så marscherar gång efter annan högerextremister genom Stockholm. Det kan låta som ett skämt, att 700 nazister marscherar genom Stockholm sommaren 2006. För oss som inte vågade gå ut igår var det allt annat än ett skämt. Våra städer får inte bli krigsskådespel. Där säger också jag stopp, de får inte ta min stad ifrån mig.

Skrev en tankeväckande sak om rasism i boken, jag bjuder på den:

En höst under min tid som språkrör för Grön Ungdom tog jag ledigt från mitt gymnasium och åkte runt i landet för att prata rasism med elever och lärare på andra skolor i landet. En högstadieskola i Sundvall hade plockat ut, som de sa, ”problemelever” eller elever som ingått i skolans ”rasistgäng”, till ett särskilt samtal med mig. Vi satt där och pratade länge, drog över tiden fastän jag sa att de fick gå om de ville. Vi pratade om värderingar, om fakta och om känslor. Och om människor där hatet utvecklas till ett rent självdestruktivt missbruk. Samtalet med eleverna var spännande, men det som etsat sig fast hårdast i minnet är vad en av eleverna sa till mig. När de andra gick haltade han ganska sakta mot dörren, bara för att vända sig om när han såg att han kommit utom hörhåll för sina vänner, gå fram till mig och harkla sig. Killen gick kanske i sjuan, han hade ett ärr strax över högra kinden, påsar under ögonen, bomberjacka och stålhättade svarta kängor. Han tittade på mig och sa: ”Men, det förstår du väl, jag kan hålla hur mycket med dig som helst här inne i klassrummet, jag kan tycka att du har rätt, jag kan till och med vara rädd för var jag, så att säga, ska komma att hamna om jag inte tar mig i kragen”. Jag funderade lite över om det var så jag ville bli förstådd, som någon som uppmanade jämnåriga att ta sig i kragen, men han fortsatte: ”Men det funkar liksom inte därute. Vafan, du fattar väl. Det rasar ett krig där ute. Man behöver allierade, pakter, polare som ställer upp. Man behöver ett gäng, tillhöra något. Inte för att det är skönt, utan för att det är enda chansen att klara sig. Möjligen kan jag byta gäng, men skulle jag bara hoppa av så skulle jag bara ha fiender. Det funkar ju inte. Man behöver, liksom, du vet.” ”Man behöver vaddå?” frågade jag för att provocera. ”Jamen, typ, trygghet”.

Jag vet egentligen inget om den där killen. Ju mer jag funderat över honom, desto mer inser jag att jag inget vet om honom. Han kanske kom från ekonomiskt svåra förhållanden, men det behöver inte vara så. Han kanske inte var så självsäker, men skulle han då ha vågat gå fram till mig, själv, efter lektionen och fläka ut sina innersta tankar? Han kanske inte hade det så bra hemma, kanske föräldrarna jobbade för mycket och kanske de inte gav honom tillräckligt med kärlek? Visst, det kan vara så. Men det behöver inte vara så. Den som minns något av sina unga tonår vet att man behöver en trygghet då, större än vad familjen hemma kan erbjuda. När skolorna inte längre erbjuder kuratorer, när fritidsgården är stängd och ungdomslivet flyttat ut på gatan eller till videobutiken, när lärarna knappt har tid att lära sig namnen på sina elever och än mindre prata med dem, när ungas ekonomi och hälsa stadigt försämras och när man konstant tvingas inse att samhället inte prioriterar en – då är det lätt hänt att man söker sin trygghet någon annanstans. I gäng, som bekräftar sin samhörighet genom att markera mot andra gäng. Genom att gå i krig. ”Jamen, typ, trygghet” var det som killen sökte. Ett halvår efter mitt besök på skolan inträffade ett knivdåd på skolan. En dog. I bakgrunden fanns tydligen mobbning och bråk. Kriget om att inte hamna utanför.

Högerextremismen är ett tydligt, kanske det tydligaste, exemplet på vad som sker i ett samhälle där människor tvingas söka sin trygghet i gäng. Men främlingsfientligheten ger också en ledtråd om vilka fördomar som är rådande i det etablerade samhället. Det finns en anledning till att antidemokrater på den extrema högerflanken ibland har större möjlighet än annars att vinna respekt, aktning och sympatier. Högerextremismens bas är de fördomar som gror hos människor som känner sig utanför, åsidosatta, maktlösa. Det kan handla om människor i en ekonomisk utsatthet men behöver inte göra det. Också människor från relativt välbärgade och stabila hem, som ändå sett hur saker omkring dem försämrats, dras till främlingsfientlighet. Man upplever ett slags hemlöshet, som vi uttryckte det i början, i ”sitt eget” land när man inte längre känner igen människorna på gatan, är rädd för ökad brottslighet och ser samhället krackelera. Den enkla analysen blir att det är de nya i samhället, ”invandrarna”, som tagit det trygga ifrån ”svenskarna” och motsättningarna växer mellan grupper som satts på undantag. I en undersökning från Centrum för Invandrarforskning svarade inte ens hälften av eleverna i högstadiet att demokratin är det bästa styrelseskicket.

Denna mekanism, att söka sig till de enkla svaren, bort från demokratin, gäller i lika stor utsträckning för muslimer som söker sig till fanatiska grupper när de ställs utanför samhället som för de som hamnar i högerextremistiska grupperingar. Gemensamt är sökandet efter de enkla sanningarna. Gemensamt är också att det i båda fallen handlar om grupper som blivit förlorare i det samhälle som växt fram under tal om en global by. Invandrade som i större utsträckning än andra fungerat som en arbetsmarknads- och ekonomisk buffert när arbetslösheten ökat och fått känna på hur diskrimineringen blivit tydligare i takt med att möjligheterna att få jobb minskat och den ekonomiska utslagningen ökat, kan lätt utskiljas som marginaliserade och utsatta. Men också unga människor som upplevt hur samhället runt omkring dem försämrats, ungdomsarbetslösheten ökat och nedskärningar drabbat skola och fritidsverksamhet, eller äldre som blivit rädda för våld och brott, hamnar i ett utanförskap.

Från Vittsjö till ... Vittsjö

Den sega bloggningen med en mängd uppdateringar nu ikväll beror på att jag varit i alla Vittsjö. Och firat Vittsjödagen med en bejublad pubrunda. Jag har sagt det innan och jag säger det igen, få byar i Vittsjös storlek kan hålla sig med ett sådant uteliv som just Vittsjö. Coverband, line dance, marknadsstånd och våfflor på sjöstugan. Det blir sällan bättre.

På plats i Vittsjö har jag kunnat...
...vara förbannad över alla vansinnigheter som uppdagas i och med tillslaget mot Pirate Bay. Om bara hälften av alla rykten som sprids och allt det som Rapport avslöjat stämmer så är vi inne i en rejäl rättsröta underblåst av de stora underhållningsföretagens rädsla för ny teknik. Läs gärna Alexander Chamberlands gästblogg här, eller Peter Erikssons bloggning.
...glädja mig över att den debatt om anabola som jag efterlyst nu äntligen tagit fart i svallvågarna av vansinnesdådet i Haninge. Ibland kräver bara DN och SvD lite tid...
...skrämmas av cynismen i krigskoalitionens handlande i Irak. Nu vägrar man närmast prata med den irakiska regeringen och tycker sig vara godhjärtade genom att erbjuda några sörjande anhöriga 20 000 dollar för sina förluster. Är det vad ett människoliv är värt? Läs tidigare bloggning.
...bländas av folkpartisten Mikael "Prinsen" Trolins skarpsinne, insikter och ärlighet på Aftonbladets debattsida.

Sunday, June 04, 2006

Sista voteringen blev - kaos

I torsdags tryckte jag på knappen i kammaren för sista gången. Kanske. I och för sig är riksdagen öppen några veckor till, men vi kommer då inte sammanträda i vår vanliga sal och voteringar kommer bli ovanliga. Se här. Min sista votering slutade i kaos.

Den stora frågan var hur riksdagen ska anpassa sig inför det nya faktum att vi varit med i EU i sisådär 12 år. Riksdagen har lite inflytande i EU-arbetet och alla partier, utom s, vill ändra på det på en rad olika sätt. S säger nej till allt och försöker på olika sätt förhala reformerna. För att ändra i riksdagsordningen krävs antingen att tre fjärdedelar av riksdagen sluter upp, vilket s kunde hindra, eller att man fattar beslut som om det vore grundlag - med enkel majoritet i två olika riksdagar med ett val emellan. Sossar är inte så lite ovana att vara i minoritet och trycka på nejknappen, och i den här typen av omröstningar finns inga riktpersoner att hålla sig till utan det gäller att lyssna till talmannen och försöka följa med. Ju längre omröstningen pågick desto mer rörigt blev det. Ena gången röstade folk så, andra gången si. I slutändan lades alla förslag som handlade om EU på hög efter att ha fått enkel majoritet och får vänta för ny behandling i nästa riksdag efter valet. Alla, utom en. I sin allmänna förvirring stoppade socialdemokraterna en minimal reform som skulle innebära att den som går in som ersättare i riksdagen för en sjuk eller föräldraledig ledamot ska kunna komma in i som ersättare i EU-nämnden. Anledningen till att det inte är så idag är ett skrivfel i reglerna från EU-inträdet, nu lever skrivfelet vidare. Tack för det ni 96 sossar som röstade fel!

Läs gärna debatten här. Läs särskilt gärna Mikael Odenbergs (m) inlägg, det är riktigt sarkastigt, elakt och bra.

Havel miljöpartist?

Den svenska bevakningen av det tjeckiska valet är minst sagt rudimentär, med några lysande undantag i DN och Ekot. Valet bedöms ha slutat oavgjort, de regerande socialdemokraterna och kommunisterna fick 100 platser, president Vaclav Klaus högerliberala ODS fick tillsammans med sina tilltänkta samarbetspartier kristdemokraterna och de gröna lika många platser.

Så kan det förstås vara och i morgon kommer Klaus kalla till sig sin efterträdare i ODS Mirek Topolanek och fråga honom om han kan bilda regering. Men fortfarande kan förändringar ske. De gröna, som har en stolt historia i Tjeckien då de bildades av dissidenter efter kampen mot Sovjetkommunismen och som gick kraftigt framåt i årets val, har hela tiden gjort klart att de kan samarbeta med alla partier utom just kommunisterna. Den typen av programmatiska avståndstaganden framstår som ganska demokratiskt tragiska i många gamla östeuropeiska länder då kommunistpartierna reformerats och på demokratiska program samlar stora skaror väljare. Se till exempel på de löjliga avståndstagandena mot Linkspartei i Tyskland. Men i Tjeckien är ställningstagandet fullt förståeligt - där har kommunisterna aldrig reformerats utan kör på den gamla, misslyckade vägen.

De grönas framgång i Tjeckien har berott på partiets ställningstaganden mot korruption, prioritering av klimatfrågan och program för decentralisering. Men också på ett öppet stöd från den tidigare presidenten, min stora idol Vaclav Havel. Hoppas vi kan få honom till någon framtida kongress.

Saturday, June 03, 2006

Gästblogg: Kriminaliseringen av en miljon människor är orimlig


De senaste dagarna har fildelningsfrågan varit väldigt aktuell i media. Polisen genomförde en razzia mot The Pirate Bay och stängde i samband med det även piratbyråns hemsida. Piratbyrån arbetar med opinionsbildning för att legalisera fildelning och det är mycket allvarligt ur ett yttrandefrihetsperspektiv att de har fått sin site stängd. Inte heller The Pirate Bay har upphovsrättsskyddat material hos sig, utan är enbart en sökmotor för fildelare. Lite som google för fildelare.

Justitieminister Tomas Bodström har sagt att jagandet av fildelare måste vara prioriterat. När han debatterade mot mig i Aktuellt igår underströk han detta. Det som upprör mig är att jakten på fildelare ofta sker på bekostnad av uppklarandet av betydligt värre brott som barnpornografi. Vi har inte hur mycket resurser som helst och polisens resurser måste prioriteras rätt. Razzian mot The Pirate Bay krävde exempelvis 50 poliser, något som visar på en fruktansvärd felprioritering av resurser. Denna felprioritering är indirekt orsakat av Bodströms uppstramning av jakten på fildelare. En jakt som är ivrigt påhejat av de stora mediebolagen inom film- och musikindustrin.

Dagens upphovsrättslagstiftning är helt feltänkt. Den gjorde nedladdning av exempelvis film och musik från internet till ett brott och därmed gjorde den över en miljon människor, främst vanliga ungdomar, till brottslingar. Lagen tar bara hänsyn till de stora bolagens intressen, på bekostnad av kulturkonsumenter. Och den gick igenom nästan helt utan debatt. Tyvärr var det bara miljöpartiet och centern som röstade emot detta vansinne. Tyvärr så måste jag också säga att lagen är ett utmärkt exempel på det grundläggande strukturella problemet i vår värld idag - att politiker lyssnar mer på storföretagen och dess lobbyister än på folket (förutom kanske i valtider då de flesta politikerna tävlar i VM i populism).

Bodström vill som sagt ha hårdare tag mot fildelare, även enskilda som bara laddar ner för privat bruk. I framtiden vill han även ta bort hinder för polis och åklagare att spåra fildelares IP-nummer (uppgifter om datorns ägare). Och detta stöds av de flesta svenska partier, framförallt moderaterna.

Miljöpartiets krav är här ganska enkla. Vi vill se en friare kulturspridning, där de stora bolagen inte i stort sett har monopol på spridning av verk. Vi tycker det är dags att Sverige slutar ha USA som förebild (detta gäller inte bara fildelningsfrågan, utan en rad andra frågor). Och vi tycker också att upphovsrättslagstiftningen ska balanseras. Förbudet mot nedladdning måste därför hävas.

Språkrör Grön Ungdom

Thursday, June 01, 2006

En seger för demokratin...

En allians av kd, c, v och mp stoppade igår regeringens och folkpartiets förslag om att tillåta buggning - det hela måste nu vila i ett år då det faller inom grundlagens bestämmelser om inskränkningar i fri- och rättigheter. Hoppas sossar och folkpartister nu använder tiden till att tänka efter - tvångsmedel ska användas mot sådana som begått brott eller planerar begå brott, inte mot alla som möjligen, eventuellt kan tänkas begå brott någon gång i framtiden. Det finns visst hopp om att folkpartisterna kommer göra det. De som sitter runt mig i kammaren lyckades nämligen rösta olika varandra i varje enskild omröstning i betänkandet...

Jag hade förresten en artikel i ett angränsande ämne i Sydsvenskan för ett tag sedan.

Grattis Helene!

Min kollega i konstitutionsutskottet, Helene Petersson (s), har fyllt 50 och gratulerades på dagens möte med utskottet (mitt sista, f ö ). Det är bara att instämma i vice ordförandens ord, Helene har varit en mycket engagerad KU-ledamot. Och grattis från mig också.

Äntligen upprensning bland bonusar

I morse fattade riksdagen beslut om en ordning som innebär att det i ett börsbolag alltid är bolagsstämman - där alla ägare får vara med, också den lilla aktiespararen - som fattar beslut om ersättningar, bonusar och arvoden till bolagets högsta befattningshavare. Det här innebär en välkommen upprensning bland de enorma bonusar som vi sett exempel på i vissa bolag. Svenskt Näringsliv klagar förstås. Men många medlemmar i organisationen, många småföretagare som har ett par aktier i ett bolag men ser att deras sparpengar flyger iväg till några få i toppen, applåderar säkert vårt arbete.

Läs mer här och se debatten här.