Från Vittsjö till världen: May 2006

Vad tror ni de gör i Irak?

Har med växande intresse och förvåning följt avslöjandena i brittiska Times om den amerikanska militärens massaker i den irakiska staden Haditha.

Det grundläggande intresset föds naturligtvis ur övertygelsen att det är bra med en fri press som kan göra den här typen av avslöjanden, att det är bra att dödsoffren i Irak får namn och ansikten och att det är bra att krigets verklighet visas upp för oss som tror oss leva tryggt i den rika världen. Kanske kan Hadithaskandalen bli en ny Abu Ghraib, en ny gnista som tänder liv i det sprakande krigsmotstånd som finns därute och får oss att återigen marschera, protestera och kräva ett trupptillbakadragande. Det behövs också i Sverige med vår djupa inblandning i kriget, i form av vapenexport och vapenutlåning.

Men samtidigt. Det finns något i indignationen och förvåningen över den kallblodiga massakern som släckte 24 civilas liv som förvånar mig. Vad är det egentligen Time tror att USA har gjort i Irak under hela tiden? Bjudit på te?

Enligt Iraq Body Count som räknar bekräftade dödsoffer i officiella rapporter och media så har minst 38 059 människor på olika sätt massakrerats i kriget mot Irak. Gallupbaserade undersökningar talar om 100 000-tals döda. Krig fungerar så här. Krig är övergrepp, hat, tortyr, mord, massakrer och avhumanisering av motståndaren.

Tänk på massakern i Haditha nästa gång Bush säger att hans motståndare hatar av irrattionell ondska.

När man blir trött går man till Expo

Det händer att man blir trött på alla politiker som tror att det är viktigare att vinna billiga poäng på att "ta debatten" mot högerextrema rasse-sekter. Då kan man gå till de kloka på den antirasistiska tidskriften Expo och få råg i ryggen. Läs deras senaste ledare.

Då blir EU rädda...

Har stått ut med ett möte med EU-nämnden idag. Satt med på punkten om migration och asylpolitik där statssekreteraren Charlotte Svensson föredrag ärendena. Det handlar oavbrutet, och har under mina fyra år gjort, inskränkningar, uppstramningar, prishöjningar - helt enkelt högre murar runt vår världsdel. Idag drogs bland annat en höjning av viseringsansökan från icke-EU-länder. Där har vi tidigare fått med oss de borgerliga och väntern på att säga nej, så den svenska regeringen tvingas rösta nej, i vart fall för höjning av priset för visering av barn. Men vad hjälper det när de flesta andra länder röstar ja? Inget alls.

Dessutom drogs ett förslag om "varningssystem" idag. Enligt det förbinder sig alla EU-länder att meddela de andra länderna om man tänker vidta några åtgärder som kan påverka andra länder, alltså om man tänker börja tillämpa humana asylregler. Diskussionen kom upp på bordet när den nyvalda spanska regeringen genomdrev en amnesti för alla de som led som papperslösa arbetare i landet. När italienska ministrar från fascistiska högerpartier tidigare talat om att beväpna gränsvakter för att skjuta mot flyktingbåtar så har inga röster höjts för gemensama EU-instatser, men när Spanien regulariserar sitt trasproletariat så blir EU skrämda...

Fram för transfrågorna!

Riksdagens HBT-grupp träffade igår utredningen om könstillhörighet, en viktig utredning som är tillsatt för att förbättra situationen för transpersoner i vårt land. Det var på tiden att den blev tillsatt. För fem år sedan skrev jag och Grön Ungdom ett transpolitiskt manifest som är nästan lika aktuellt fortfarande.

Vad har förändrats Maud?

Centern har svängt om kärnkraften. Man ställer inte längre upp på den s-v-c-uppgörelse som plågat Sverige länge. Gott så. Den uppgörelsen var fattig på alternativ, har tillåtit att kärnkraften byggts ut i Sverige (driftökningar är planerade som kommer göra att Sveriges totala kärnkraftsproduktion når en all-time-high), tagit bort slutdatumet för avvecklingen och tillåtit att kärnkraften fortsatt får en gräddfil och slipper stå för alla sina kostnader.

Men vad är det centern nu gör? Inte är det att ansluta sig till marknadslinjen om att kärnkraften ska betala sina kostnader, inte är det att slåss för ett slutdatum, inte är det ens att värna de breda lösningarna. Man ger upp hela samarbetet och säger att man istället ska göra upp med partier som vill bygga nya kärnkraftverk. Det är klart, det är ärligare att säga en sådan sak innan val än efter - som Fälldin tvingades göra.

Men ändå. Låt oss fundera på vad det är som har ändrat sig sedan centern intog sitt motstånd mot kärnkraften och, senare, slöt uppgörelserna mellan s och v.

Har brytningen av uran blivit mer ren?
Näpp. Tvärtom har vi uranbrist precis som vi har brist på andra fossila bränslen och många människor runt brytningsorterna lider stort av brytningen.

Har anrikningen av uran blivit renare?
Näpp. Anrikningen släpper fortfarande ut kvicksilver, bly och arsenik - tre av de farligaste kemikalierna mänskligheten känner - vid sidan av radioaktiviteten.

Har kärnkraften blivit säkrare?
Näpperligen. Kanske har tekniken uppdaterats något, men det är fortfarande så att den stora risken är den mänskliga faktorn, och den har vi ju inte kunnat göra oss kvitt. Jag går inte och är rädd för ett haveri här i Sverige, men väl för en olycka i någon av de äldre reaktorerna på andra sidan Östersjön - och ska vi få dem att avveckla måste vi ju först visa att vi som ett rikare land kan det.

Har avfallsproblemet lösts?
Knappast. Ingen kommun har sagt OK till att ta emot avfallet och många, även andra länder, pekar i bristerna på det svenska avfallsprogrammet. Kärnkraftens grundläggande problem är att den producerar avfall som är dödligt farligt i tiotusentals år, för sådant är det svårt att hitta försäkringar. Kommande generationer tackar knappast Maud.

Har kopplingen till atomvapen brutits?
Näpp. Titta på Iran, Storbritannien eller var ni vill.

Kan kärnkraften lösa klimatkatastrofen?
Knappast. Kärnraft är lika fossilt som olja och gas, brytningen släpper ut koldioxid och dessutom är kopplingen svag - kärnkraft producerar el, växthusgaserna kommer huvudsakligen från transporter. Läs mer här.

Har opinionen svängt?
Jajamen. I takt med att frågan debatterats allt mindre har alltfler trott att problemen blivit lösta. Mauds svängning har alltså inget alls med solidaritet eller ansvarstagande att göra - bara makt och populism. Det är vi som är unga som får betala.

Ta upp kampen mot anabola steorider

Jag är, som alla andra, upprörd, ledsen och rädd för det som hände i min gamla hemkommun Haninge i helgen. Våldtäkten och våldet som två flickor blev utsatta för av en anabolpumpad kille går inte att vare sig förklara eller försvara. Däremot går det att förvåna sig över debatten som följer.

Var är debatten om hur man bekämpar anabola steorider? Var är förslagen om nya regler, bättre polisresurser åt just det här, flygande inspektioner på gym etc?
Var är debatten om det hårdnande samhällsklimatet?
Var är debatten om hur killar drabbas av skönhetshetsen?

Nej, just det ja, det säljer mer lösnummer att exploatera för livet traumatiserade tjejer och deras familjer.

"Jag får ju jämt svara på den här frågan..."

En ny undersökning har återigen visat att unga människor i större utsträckning än andra hoppar av förtroendeuppdrag. Jag är inte förvånad. Dels har Sverige knäppig lagstiftning som de flesta kommuner tolkar som så att en fullmäktigeledamot som flyttar, till exempel för att plugga, till en annan ort inte får sitta kvar mandatperioden ut trots att personen har både en stark anknytning till platsen och väljarnas förtroende. Dels är det BRA att unga i större utsträckning än äldre politiker förstått att politik inte handlar om att samla poäng och tjänsteår utan om att göra en demokratisk värnplikt, föra fram sina åsikter, dela med sig av sina erfarenheter och sedan lämna över till någon annan. Och slutligen är det väl inte så konstigt - om vi har en grupp i partierna som suttit väldigt länge, och som inte är speciellt intresserade av att "hoppa av", som har makten i partierna och puttar ut allt nytänkande, varför ska unga stanna kvar som alibin då?

Jag blev ombedd att kommentera siffrorna i SvT24. Efter en introduktion av programmet som var plattitydernas julafton ("Unga ointresserade av politik" - vaddå ointresserade, unga är tvärtom jätteintresserad av politik enligt alla undersökningar, bara inte av partipolitik, "Invandrartjejer rädda för att bli bortgifta" - vaddå ALLA invandrartjejer?, osv, osv) så var jag väl kanske lite avig när jag fick första frågan:
"Var det jobbigt att komma in i riksdagen när du var 19?"
"Ja, jag får ju svara på den här frågan hela tiden."

Alla måste få vara aktivister

En av de viktigaste funktionerna i demokrati är att människor får föra fram sina åsikter, protestera och kräva förändring. Just det gjorde ett antal aktivister från nätverket Ingen människa är illegal vid flyktingförvaret i Märsta i förra veckan. De blev då angripna av demokratins fiender, av nazister som kastade sten, tillhyggen och skrämde de som i solidaritet med utsatta asylsökande ville visa sitt missnöje med den svenska asylpolitiken.

Att demokratins fiender hatar de som kämpar för solidaritet och rivna gränser är inget märkligt. Det märkliga är poliens agerande. Istället för att skydda demonstranterna mot antidemokraterna upplevde demonstranterna att de blev behandlade som brottslingar och förbrytare av poliserna. De fick ingen hjälp mot attackerna och flera av dem blev frihetsberövade.

Efter Göteborgshändelserna utreddes polisens agerande tämligen grundligt. Utredningen slutade med en rad konstateranden och förslag, några bra, flera dåliga. Men det mest intressanta var vad som inte utreddes: De strukturella problem inom poliskåren där alla aktivister, alla som utnyttjar sin demokratiska rätt att protestera och säga sin mening, betraktas som och behandlas som kriminella, förbrytare och antidemokrater. Jag skrev en interpellation om detta som kan läsas av den intresserade.

Flera av aktivisterna från Ingen människa är illegal beskrev det inträffande i en insändare i senaste numret av Stockholms Fria Tidning.

Om någon nu undrade...

...vad som händer när jag slutar i riksdagen. Eller rättare sagt, vem som tar över, så kan ni läsa det här.

Vittsjö rules mp! II

Idag skickades det sedvanliga lokala pressmeddelandet om partistyrelsevalet ut. Läs det här.

Dessutom kan man nu läsa hela KG Hammars tal till kongressen.

Bloggen sprider sig...

Bloggen har redan fått viss genomslagskraft. Jämför inlägget "instängda kongresser" med den här artikeln i Borås Tidning...

Europarådet måste bryta in

Så har ytterliggare en Prideparad attackerats. Denna gång i Moskva. Den repressiva staten, homofober, fascister och kristna fanatiker vinner allt mer mark i Östeuropa. I Polen förbereds en lag som ska förbjuda homosexuella från att arbeta i skolan, i samma land har Warzawas enda HBT-lokal (tillika det gröna partiets partikansli) stängts av polis.

Nu är det dags att Europarådet griper in och visar att de mänskliga rättigheterna gäller alla, att HBT-personers rättigheter inte är förhandlingsbara och att alla har rätt att leva det liv de önskar.

Det är också en solidaritetsmanifestation gentemot landet i fråga. I min bok skriver jag om Maxim från Moldavien:

Pridefestivalen i Chisinau, huvudstaden i Europas mest bortglömda och fattigaste land, Moldavien, är kanske den häftigaste upplevelsen av dem alla. Åttio procent av moldavierna lever under existensminimum, BNP per capita är under 2 000 dollar (mot 24 000 dollar i genomsnitt för EU:s 25 medlemsländer), bara femton procent av befolkningen har en fast telefon, var fjärde moldav lever i ett hem med en TV, lika många har inte ens radio och en dryg tiondel har någon gång använt internet. Någon kanske skulle ifrågasätta varför man arbetar för HBT-personers rättigheter i ett så fattigt land som Moldavien, landvinningar för denna grupp bör kanske komma senare i den ekonomiska utvecklingen.

Men människors identitet och möjlighet att känna kärlek har inget som helst samband med den ekonomiska utvecklingen och kärlek kan som bekant inte vänta. Det kan hända att intolerans göds av fattigdom, men fattigdom har aldrig på liknande sätt kväst kärlek. De människor som är transpersoner, homo- eller bisexuella kommer att vara det antingen de är bönder eller arbetar på kontor. Rätt tid att få vara sig själv är alltid nu.

Det finns en annan sida av saken också. Tolerans är ett tecken på öppenhet och utveckling, det är ett slags lackmustest på om det går att modernisera ett land. Grupptänkande och inskränkthet rimmar illa med företagande, innovationer och ekonomisk utveckling.

Maximilian, eller Max, är en ganska kort och lite mörkt tunnhårig man som talar lugnt på van engelska. Det är han som är min guide i Moldaviens huvudstad Chisinau. Han är en organisatör av stora mått. Till och med i Lonely Planets reseguide över Moldavien (som är densamma som den över Rumänien) kan man läsa om det lilla fattiga landets Pridefirande. Han har stora idéer och kraft och energi att förverkliga dem. Han är en sådan person som Moldavien skulle behöva för att kunna växa ekonomiskt och som demokrati. Men Max är på väg från Moldavien. Han är en av dem som kommit genom nålsögat och får möjlighet att prova nya saker och växa som människa innanför muren. Att han lämnar landet är ett hårt slag för den moldaviska HBT-rörelsen, men hans vänner där unnar honom verkligen det. Max har fått anställning av ILGA, International Lesbian and Gay Association, i Bryssel. Han har fått möjligheten att ta sig till ett land där han efter sex månaders arbete finns med i det sociala skyddssystemet. Kan han inte få ett nytt arbete inom ILGA efter att hans projektanställning löpt ut kan han söka nytt arbete i Belgien eller på något annat håll i EU. Han ser ljust på sin framtid. När han talar om den ler han nästan hela tiden.

Om Moldavien, som när jag besöker landet inte ens tillåter sexuella minoriteter en offentlig manifestation i samband med Pridefirandet, lyckas att inte bara erkänna att det finns homosexuella i landet, utan också avskaffa diskrimineringen av HBT-personer så kommer Max att återvända. Och hans vänner som nu vill följa i hans fotspår kommer att stanna. När ett land river sina mentala murar öppnar man också för en demokratisk och ekonomisk utveckling.

Har jag rätt?

Som politiker tar man sig ofta rätt. Man tar sig rätt att besluta om regler, lagar och skatter - och så ska det vara. Den folkvalda makten har att besluta om hur ett land ska organiseras.

Men ändå, var tar den här rätten slut? Som politiker har jag INTE rätt att fatta beslut om lagar som bryter mot de mänskliga rättigheterna eller som frångår konventioner. Jag har inte rätt att kränka minoriteter eller köra över enskildas rättigheter. Det här håller jag för heligt, om något. Det är på den grunden jag menar att jag som politiker inte har rätt att förbjuda friskolor.

Vill någon starta en skola har jag liksom inte rätt att säga "nä, just du får inte göra det - det får bara jag och det allmänna göra". Ska man ha en levande demokrati måste också enskilda kunna utmana makten, kunna starta egna verksamheter, kunna pröva idéer, kunna bygga alternativ. Jag har INTE rätt att stoppa det.

Däremot har jag givetvis rätt att se till att alla barn får möjligheter att klara sig bra i livet. Jag har rätt att ta fram ett regelverk och se till att det finns sanktioner mot skolor eller andra som inte följer regelverket.

Det är mot den bakgrunden gårdagens diskussion på kongressen om s k religiösa friskolor ska ses. De som villa ha in en mening i valmanifestet om att man skulle förbjuda sådana skolor var inte emot friskolor generellt - men tyckte att just religiösa grupper inte skulle få driva skolor. Det är en ganska märklig linje. Var drar man den gränsen? OK, kristendom, judendom och islam. Det är religioner. Men hur är det med filosofier som antroposofi (som driver Waldorfskolor) eller Montesorigänget? Om det är problem att de som driver skolor tror på något särskilt så borde väl inte heller dessa få göra det?

Att som politiker säga att vissa har rättigheter men inte andra, vissa får starta skolor, men andra inte, det kallas diskriminering. Sådant ska vi inte syssla med. Alla som vill ska få starta en skola, men kontrollen ska vara hård och oanmäld och den som bryter mot uppsatta regler eller inte tar hand om barnen ska få sanktioner eller i värsta fall få stänga skolan.

Röstsiffrorna blev 128-30 mot att skriva in ett förbud. KG Hammar skulle bli en rätt bra rektor.

Instängda kongresser

Vi är för många på kongressen. Nästan 700 pers, fler än någonsin innan. Lokalerna pallar inte riktigt med så hela det gamla kårhuset i Borås känns som en bastu. Kongresser kan verka instängande på andra sätt.
Människor som har trevligt med varandra under ett par dagar, talar visioner och framtidsutsikter tappar ibland fotfästet i verkligheten. Det finns inget vaccin mot det i Miljöpartiet. Idag debatterade kongressen bland annat valmanifestets punkt om kvinnofrid. Igår våldtogs och knivskars två trettonåriga flickor söder om Stockholm, en av dem avled. De är inte ensamma. Mäns våld mot kvinnor sker systematiskt, planerat och drabbar ofattbart många flickor och kvinnor i vårt land. Ändå kunde inte kongressen skriva rätt ut att "män som misshandlar ska tvingas till vård" och det blev "dem som misslyckas ska tvingas till vård".
Nåja, det betyder ju samma sak.

Vittsjö rules mp!

Efter Peps Persson på kongressfesten igår kom idag en annan, tredje, Vittsjöbo hit. Nämligen förre ärkebiskopen KG Hammar som fick motta kongressens finaste pris, frihetspriset.

Motiveringen löd:
Vem tar parti för de utstötta och de som aldrig släpps in i gemenskapen? Jesus gjorde det. Alltför många gånger därefter har kyrkan i stället valt att se bort, accepterat orättvisor eller ställt sig på samma sida som de som redan har makt och rikedom. Men även i vår tid finns det tillfällen då kyrkan tar strid för den lilla människan. I fjol stod kampen om de gömda flyktingarna, om barnen i källarutrymmen, om kvinnor som trots utvisningsbeslut försörjer sig och sin familj på svartstädning.- Kravet på amnesti blev plötsligt en folkrörelse. En påminnelse om att det fortfarande går att samla människor runt medmänsklighet och solidaritet. Allt är inte egenintresse i politiken. Bland dem första stod Svenska kyrkan. Församlingar och präster runt om i landet engagerade sig. Till och med biskopsmötet tog ställning för att polisen inte skulle fortsätta utvisa barnfamiljer innan den nya lagen hann träda i kraft.- Och längst fram i ledet stod Ärkebiskopen. Vi vill tacka honom för hans mångåriga kamp för frihet och tolerans och för ett stort och vänligt hjärta. En insats utöver det vanliga som återgav många en tro på att kyrkan har en viktig uppgift även i dag. Miljöpartiets frihetspris går till K G Hammar.

KG Hammar svarade med att tacka partiet, inte i huvudsak för priset, utan för att partiet stod upp i budgetförhandlingarna med regeringen om asyllagen, för att man stod upp när det blåste hårt och för att man tog solidariteten på allvar. Det värmde.

Läs mer här.

Morgonen efter kongressfest...

Så här morgonen efter en kongressfest där ingen mindre än Vittsjöbon Peps Persson, och hans blodsband, fick golvet att gunga på Grand är det kanske lite segt. Igår lyckades Maria Wetterstrand och Peter Eriksson omväljas som språkrör och nu drar förhandlingarna igång om valmanifestet.

Efter att vi vunnit valet kommer manifestet spela stor roll för hur Sverige ser ut under de kommande åren. För fyra år sedan slog Miljöpartiets kongress fast krav som friår, trängselavgift i Stockholm, skatteväxling och en vändning av svensk flyktingpolitik i sitt valmanifest. Jag minns, för jag satt ordförande. Nu är mycket av det genomfört.

Det glädjer inte alla förstås. Den som vill dra på mungiporna kan läsa dagens ledare i Svenska Dagbladet. På något sätt recenseras här Marias tydliga ställningstagande igår att Miljöpartiet inte kommer stödja en socialdemokratisk minoritetsregering igen som verklighetsfrämmande. Eller, rättare sagt, det är ganska svårt att förstå vad ledarskribenten egentligen tycker - mer än att Miljöpartiet är tråkiga, konstiga och jobbiga... Rätt underhållande faktiskt.

Läste ur boken

De som besökte kongressen kunde igår få en försmak av min bok. Läs mer på Anders Pihlblads block. Trist att ni missade det.

Partido pace

Har ni sett de italienska regnbågsflaggorna med texten Pace (fred)? Har inte du det har många italienare gjort det.

I Italien hänger de sedan Berlusconis krigsäventyr i Irak i mängder av fönster, i fronter av demonstrationståg och högst upp på många, också offentliga, byggnader. De är framtagna av det italienska gröna partiet Partido Pace - Verdi, som nu försöker forma regering tillsammans med Prodi.

På kongressen har jag idag modererat en diskussion som Nätverket mot Krig ordnade om de globala oljekrigen. Det blev en häftig dialog mellan fredsvänner, mellan radikalpacifister, mellan FN-vänner, mellan personer som kunde försvara också den svenska styrkan i Afghanistan.

Två reflektioner var omöjliga att inte göra. Dels att situationen i Irak är fortsatt kaotisk. Siffrorna över antalet döda civila irakier varierar mellan ett antal tiotusen och flera hundratusen. Ointressant vilket plågar ockupationen varje dag mängder av irakier - araber och kurder, muslimer och kristna. Det enda rimliga kravet från världssamfundet är att ockupationen upphör och att irakierna ges stöd att själva bygga upp ett fungerande samhälle där inkomsterna från de rika naturresurserna kan fördelas till invånarna. Under senare tid har konflikterna i irak allt oftare etnifierats, sunni har satts mot shia. Den utländska inblandningen, också från grannländer, är väldokumenterad men särskilt besvärande för den som vill se ockupationen som en demokratiinsats måste USA-koalitionens ständiga "misstag" där olika folkgrupper ställs mot varandra vara.

Dels är Miljöpartiets hållning svår. Som solidaritets- och fredsparti, precis som Partido Pace, måste vi i varje läge stå på civilbefolkningens och fredens sida. Det innebär att vi ibland också måste acceptera väpnat stöd till civilbefolkning, fredsinsatser och hjälparbete i andra ländser. Men vi får inte spela med i ett tilltagande resurskrig där motsättningar byggs mellan människor. I Afghanistan framstår alltmer säkerhetsstyrkan ISAF som sammanlänkad med den olagliga amerikanska OEF-insatsen. Sverige bör, för fortsatt deltagande, åtminstone kräva att rollerna genast renodlas och att allt samarbete mellan ISAF (där svenskar ingår) och folkrättsbrottslingarna upphör.

Go Borås!

Under Kristi Flygare är jag på plats på Miljöpartiets kongress i Borås. Det är en stad jag inte är helt obekant med, min sambo har pluggat i trakten. Så jag har passat på att åka lite tåg. En trevlig upplevelse. Västgötarna reclaimar nämligen första klass. När man åker Kustpilen hemma i Skåne händer det ofta att vi bara är några stycken som har snygga kort som kan sitta på de röda fåtöljerna inne i förstaklasskupén, medan folk sitter på varandra och på golven i resten av tåget. Hur mycket det än står ”1 klass” på dörrarna till en kupé i de västgötska lokaltågen så går boråsarna in och sätter sig. Tågvärdarna har inte mycket annat att göra än acceptera tilltaget, de kan ju knappast rensa förstaklasskupéerna på alla utan slips!

Inte så långt till Vita Huset

I fredags var det inte så långt mellan Vita huset och riksdagen. Det senaste avsnittet av

kultserien Vita huset handlade om liberala kongressledamöters arbete för stamcellsforskning. En konservativ talman gjorde sitt för att lägga voteringen i frågan när liberalerna inte skulle kunna närvara, allt för att stoppa forskningen. Liberalerna kontrade med en hemlig sleep-over och när voteringen väl hölls så kunde man – utan förvarning – stega ut från sina rum och rösta rätt.

I torsdags skulle riksdagen rösta om det årliga migrationsbetäkandet. I en reservation krävde vi och vänstern direkta ändringar för att ge fler asylsökande arbetstillstånd. I en annan reservation, som var motstående, ville de borgerliga partier att riksdagen skulle uttala att en asylsökande som fått avslag på sin asylansökan, men som fått ett jobb under handläggningstiden, ska kunna ansöka om att stanna såsom arbetskraftsinvandrare i Sverige och inte behöva åka hem till hemlandet. Förslaget är bra, idag mister per automatik en jobbande asylsökande sitt jobb om hon får ett avslag, få arbetsgivare väntar in en lång byråkratisk process i ett hemland – en process som nästan alltid slutar med ett nej. I den sittande arbetskraftsinvandringen driver Miljöpartiets representant Paulo Silva just det här förslaget. Utredningen fortsätter och ett uttalande från riksdagen är därför inte mer än ett uttalande som utredningen kan ha i åtanke. Men ändå.

I debatten om betänkandet klargjorde jag att Miljöpartiet tänkte rösta med borgarna om, när, vår reservation med vänstern om skarpa förändringar för arbetstillstånd blev nerröstad. Det innebär att det skulle finnas två rösters majoritet för den borgerliga reservationen. När vi väl röstade på torsdagen blev det inte så. Omröstningen slutade 150-150 och ärendet sköts till fredagen.

När vi kollade upp i voteringslistorna vad som gått fel så såg vi att socialdemokraterna inte kvittat rätt. Kvittningssystemet i riksdagen bygger på en gentlemens agreement om att när någon är frånvarande så avstår en med motsatt uppfattning från att rösta. När mp röstar med borgarna ska alltså en socialdemokrat för varje frånvarande miljöpartist avstå från att rösta. De hade de inte gjort nu. Hade alla tryckt på rätt knapp så hade borgarreservationen om arbetskraftsinvandring avslagits trots att mp och borgerligheten hade majoritet, på grund av sossarnas kvittningsmiss. Som tur är röstade inte alla rätt, en inte helt oerfaren socialdemokrat råkade rösta med oss.

Inför fredagen försökte vi säkerställa att kvittningen skulle funka. Då fick vi beskedet av sossarna att de inte tänkte kvitta rätt. De bröt helt enkelt överenskommelsen, för att vinna voteringen. Vi hade bara en möjlighet: att ringa in alla dem som tänkt vara på valaktiviteter, möten och annat under voteringen på fredagen. Under hela natten satt vår kvittningsman Leif Björnlod och ringde runt för att få folk att boka om tåg, ställa in möten och dyka upp.

Morgonen efter kunde vi meddela socialdemokratin att vi inte hade någon att kvitta ut. Långnäsa.

Vi vann omröstningen ihop med borgarna, en seger för demokratin och för mångfalden i Sverige.

Global apartheid

Undertiteln på min bok är ”om global apartheid och alla oss som vill någon annanstans”.
Det jag vill berätta om är en värld som delas in i ”vi” och ”dom” och om oss som inte känner sig hemma i det. Om oss som hela tiden velat något annat och om vad vi måste göra nu.

Det finns en tro bland några som tillhör solidaritetsrörelsen att världen är antingen svart eller vit, mest svart, och att vissa ekonomiska skeenden skapar en oundviklig utveckling där människor sätts mot människor. Dessa några skriver många böcker och har under en tid fått definiera solidariteten. Det är den definitionen jag vill ifrågasätta och utveckla.

Andra skriver böcker om civilisationernas kamp, om kulturer som obönhörligen drivs i konflikt mot varandra. Liksom vänstern har man en mekanisk världssyn, man tror att vi står inför en framtid av konflikter, motsättningar och hat. Man förstår inte att vi faktiskt kan välja något annat, att vi kan välja att möta varandra snarare än rita karikatyrer av varandra, att vi kan välja att tala snarare än slåss.

Världen blir vad vi gör den till. Idag lever vi en global apartheid där murar reses mellan människor, i boken går jag igenom hur dessa murar formar flyktingpolitiken, handelspolitiken, integrationspolitiken och det som kallas för den nya ekonomin. Den apartheiden kan vi bli kvitt. Om vi vill.

Jag älskar dialog

Det snackas mycket skit. Särskilt på bloggar. I grunden är det nyttigt. För det är i skitsnacket, småpratet eller – med ett finare ord – dialogen , som dörrar öpnas, människan utvecklas och världen blir bättre. Det är när vi möts som vi förstår varandra. Det är när vi pratar med varandra som vi lär oss något. Det är när våra argument och idéer bryts mot varandra som de utvecklas.

Jag tror helt enkelt vi ska snacka mer med varandra. Jag har alltid dragit mitt strå till stacken där. Nu tar jag ett steg till och startar den här bloggen, ”Från Vittsjö till världen”. Välkomna.

Varför ”Från Vittsjö till världen?” Inte så konstigt. Det är namnet på min bok som kommer ut på Ordfront sen juli/tidig augusti. Jag är född i Vittsjö. Och boken börjar där. Precis som alla de idéer vi har, allt vi tycker och allt vi gör har sitt ursprung någonstans så tror jag det är viktigt att vi människor har det. När vi bottnar, känner oss trygga, har en grund så kan vi också möta andra människor med respekt, utvecklas och utveckla. I boken får ni sedan följa med mig på en resa, en resa som går via städer som Dar es-Salaam, Bagdad, Härnösand och Tijuana. Läs gärna mer om boken på hemsidan www.ordfront.se/fridolin.

Mp.se har redan hunnit ställa några frågor om boken, läs gärna de också.

Nåväl, välkomna ska ni vara. I bästa fall blir bloggen rätt välfylld med tiden, både av mina tankar och upplevelser, era reaktioner och vår dialog. Så får väl ni bedöma om det är skitsnack eller inte.