Från Vittsjö till ... Landskrona

Idag fogas då de sista, nummer 49 och 50, kommunerna till listan över de som jag besöker i valrörelsen. Det blir Landskrona och Helsingborg. På det senare kör jag för sista gången ihop med Peter Wahlbeck. Lite nostalgi, innan det är över.

På tåget ner har jag precis läst klart den svenska översättningen av "Clash of Civilisations", "Civilisationernas kamp". När de liberala tänkarna satt runt om i Europa och talade om nätverkssamhället där vi människor kommunicerade över globen, den globala byn där vi mötte varandra i handel och samförstånd och historiens slut satt en statsvetare på Harvard och författade helt andra dystopier. Samuel P Huntington såg vid kalla krigets slut och Berlinmurens fall inte alls människan som ståendes på sin utvecklings höjd. Han skrev istället den beryktade essän Clash of Civilisations, eller Civilisationernas Kamp, som förutspådde att de olika kultursfärerna i världen obönhörligen drivs till konflikt mot varandra. ”Kulturer skiljer sig från varandra genom historia, språk, andlig och materiell kultur, tradition och, kanske viktigast av allt, genom sin religion. … På höjden av sin makt står västvärlden öga mot öga med en värld som i allt högre grad önskar, vill och har resurserna att forma världen efter icke-västerländska uppfattningar.” I Huntingtons världsbild finns ett ”vi”, en västvärld, som står öga mot öga med en hotande fara. I hans värld är kulturer statiska, tar inte in intryck av varandra och kan inte samexistera, utan drivs obönhörligen till attack mot varandra. Huntingtons bok illustreras för övrigt med kartor där olika kulturkretsar är utmärkta, inte helt olikt nyutgåvorna av Tolkiens ”Sagan om ringen”-trilogi.

När man studerar bråket kring Muhammedkarikatyrerna eller murarna som växer upp på Palestina, mellan EU och Afrika eller mellan USA och Mexiko så kan det vara lätt att tro att Huntington hade rätt. Men något i framställningen plågar mig. Dystra framtidsscenarier har många gånger tidigare låtit bli att besannas, varför ska just denna komma att bli verklighet? Vad är det som säger att kulturer inte förändras, vad är det för människosyn som vilar i föreställning om att vi föds med en viss uppsättning kulturellt färgade dogmer och idéer – och dör med samma? Vart försvann idéerna om dialog, förståelse och respekt?

Det vi sett i världen de senaste decennierna är att dialogen har bytts ut mot konfrontation. Support av demokratiska motståndsrörelser har bytts ut mot invasion. Möten människor emellan har omöjliggjorts under devisen om att man ”inte talar med terrorister”. Under den förevändningen så har de styrande i Tel Aviv, Moskva och Washington sluppit möta sina meningsmotståndare i Ramallah, Groznyj eller Teheran. Det är ingen naturlag som gjort att det blivit så. Det finns ingen naturlag som påbjuder att människor inte ska tala med eller förstå varandra. Det är aktiva val som den rika världens ledare och politiker har gjort. Att vi karikerar av varandra istället för att prata med varandra är ingen naturlig följd av någonting, det är ett val vi gör.

Den stora bristen i Huntingtons dystopi är just detta. Med en iver annars förunnad unga imperialismteoretiker på vänsterkanten beskriver han världen som ett mekaniskt skeende där händelse A obönhörligt leder till händelse B, där transaktion C omöjligen kan resultera i annat än reaktion D. Men världen är inte mekanisk. Den är vad vi gör den till. Om historien lärt oss något så är det just att den blir vad vi formar den till. Varje givet tillfälle ärver vi summan av de beslut människor genom årtusenden fattat före oss. Att publicera karikatyrerna var ett val av Jyllandspostens ansvarige utgivare. Att inte möta de muslimska ländernas ambassadörerna var ett val av Fogh Rasmussen. Att använda karikatyrerna i politiska syften är val som Fatah, Hizbollah och andra organisationer gör.

Varför är det viktigt att slå fast? Jo, för att bilden av världen formar densamma. Om man tror att mänskligheten obönhörligen drivs till konflikter mellan varandra, om man ser världshändelserna genom ett raster format av denna förvrängda idé om människan som slav under kulturella yttringar, så kommer också profetian besannas. Det är en minoritet av människorna i de muslimska länderna som gått med i demonstrationerna mot karikatyrerna. Det är en mikroskopiskt liten andel som tagit del i våldet. Det betyder inte att långt fler inte känner sig kränkta. De gör det. Av karikatyrer, av att 80 000 trosfränder tillfångatagits i Guantánamosystemet och av den strukturella underordningen. Men de väljer en annan, demokratisk, väg att visa sina protester. Hade det offentliga samtalet präglats av samförstånd, dialog och tro på människan hade vi fått se också detta – nu ser vi bara våldet. Det skrämmer. Och rädda människor är sällan duktiga demokrater.

Idén om den globala byn hade sina brister. Den bortsåg från över- och underordning, från fattiga och rika, från kolonialismens brott och från osäkerheten som vilar i en djupt orättvis värld. Men den var i all sin naivitet ett betydligt bättre raster att se världen genom än civilisationskampsflummet. Det kanske börjar bli dags för liberalerna att återuppväcka Fukkuyama, McLuhan och idén om internets frälsning av världen?