Från Vittsjö till ... Kalla fakta

Om en vecka börjar jag jobba på TV4:s Kalla fakta. Det är inte helt lätt att ta steget från politiken till journalistiken. En av de uppgifter media har är att granska makten och jag har själv varit en del av den politiska makten de senaste fyra åren. Kan jag alltså byta fot från den maktutövande rollen till den granskande rollen och samtidigt behålla min trovärdighet?

Rent mänskligt måste jag hoppas att det är möjligt. Om jag som 23-åring skulle vara belagd med yrkesförbud inom vissa sektorer för resten av mitt liv så skulle det båda vara trist för mig personligen och strida mot den syn på politiken som min egen demokratisyn bottnar i: Att politiken ska vara alla människors egendom och alla människor en tid i sitt liv borde ägna sig åt den.

Om politiken istället blir ett yrkesmässigt självmord, eller en brännmärkning som man ska bära med sig, så riskerar vi att få en bra utarmad politikerkår i framtiden. Politiken bör inte vara ett prästerskap med yrkesmässigt celibatslöfte för framtiden, i alla fall har jag själv aldrig avlagt något sådant, utan borde tvärtom vara ett område där människor är välkomna. Politiken bör vara en vacker plats som alla besöker, inte en straffkoloni i havet som är omöjlig att lämna.

Så att lämna politiken och bli journalist borde inte vara omöjligt. Men då måste man också verkligen lämna politiken. Journalistikens villkor är sådana att man inte kan vara aktiv i ett parti samtidigt som man är journalist. Man kan inte heller vara direktör på vattenfall, länspolismästare, aktivist i greenpeace eller general i armén samtidigt som man är journalist. Journalistiken som roll kräver att man inte står på någon annan avlöningslista än för det medium där man jobbar.

Jag har alltså idag avslutat mina uppdrag och mitt medlemskap i Miljöpartiet. Detta är rent intellektuellt en ganska tom gest, jag har givetvis idag de åsikter om samhället som jag hade igår. Jag kunde göra något slags avbön, men det skulle vara en lögn. Jag är stolt över att ha engagerat mig i samhället och önskar att fler hade den erfarenheten.

Rent praktiskt finns det givetvis ändå ett problem här. Jag kan inte granska politiken just nu, vare sig det gäller mitt eget gamla parti, fullt av personliga vänner, eller övriga partier, där jag både har vänner, bekanta, motståndare och förmodligen en och annan fiende. Det skulle helt enkelt bli löjligt om jag gjorde den typen av journalistiskt arbete eftersom jag i varje läge delvis skulle granska mig själv. Det kommer att ta flera år innan mina skrivningar uppe på riksdagen har försvunnit ur cirkulation och innan min bekantskapskrets har lämnat sina jobb. Till dess ska jag hålla mig ifrån riksdagspolitiken som ämne i sig. På samma sätt antar jag att alla som lämnar en anställning i en sektor för att bli journalister sedan avhåller sig från att granska sin gamla arbetsplats.

Min objektivitet i övrigt då? Är jag objektiv? Knappast. Det finns inte en enda journalist är objektiv. Frågan är inte om vi som journalister är objektiva, utan hur vi hanterar att vi inte är det. Vi har alla åsikter om samhället, egna erfarenheter i bagaget eller fördomar vi dras med. Men på samma sätt som en god politiker ständigt måste utmana sina egna fördomar, söka kunskap och fatta beslut utifrån objektiva fakta så måste en journalist utmana sina egna fördomar i jakten på den sanning han vill leta fram. All kunskap är verkligheten sållad genom ett medvetande och ingen av oss är en maskin.

Sant är att mina åsikter är mer välkända än andras, men medan det finns gott om journalister med mer eller mindre uttalad ”vänster” eller ”högerprofil” så känner jag inte direkt att marknaden är övermättad med journalister med min profil, i vart fall tror jag att jag har en del att tillföra. Jag känner faktiskt att jag har en del förtroende att göra det som är Kalla Faktas och den grävande journalistikens uppgift, att stå på de utsattas sida och granska makten. Jag tänker inte påstå att jag är en annan än den jag är, ”what you see is what you get”, men jag tar rollen som journalist, och min journalistiska integritet, på samma allvar som jag tog mitt arbete i konstitutionsutskottet.

De problem jag möter när jag går in i journalistiken är detsamma som alla journalister möter i större eller mindre grad. Sverige är ett litet land, Stockholm är en liten stad. Journalistiken har av naturliga skäl svårt, på ett rent personligt plan, att hålla den distans som behövs till de ämnen den ska behandla. Det är svårt att granska människor man känner eller människor som känner människor man känner. Det här är ett välkänt fenomen på små orter, men det är alls inte okänt i riksmedia heller. Även journalister har vänner, familj och ett kontaktnät. Alla journalister
hade ett liv innan journalistiken. Det är lätt att diskutera retuschering av fotografier, men hur gör man med den retuschering som sker i en journalists huvud? I valet av ämne, i valet av källor, i valet av vinkel för ett reportage?

Att hjärntvätta alla journalister, befria dem från tidigare erfarenheter, för att skapa en objektivitetens robotar är givetvis lika omöjligt som det är osmakligt. Det bästa är att göra tydligt från vilket håll man kommer och vad man anser är ens journalistiska uppdrag. Och det är inte så dumt om ni nu följer mig i följande rsonemang:

För min egen del bygger jag på samma grund som jag alltid gjort: Demokrati, humanism och mänskliga rättigheter är det jag tror på. I detta ingår en stark tro på yttrande-, press- och tryckfriheten, på människans värde och därmed på hennes rätt att ta del av information som angår henne. Media är inte en sektor som hänger lös i rymden, dess villkor är desamma som demokratins villkor. Utan demokrati, inga fria media. Journalistiken bygger alltså inte på en frihet från värderingar eftersom dess livsvillkor är ett väldigt starkt värderande av demokratin.

Kravet på saklighet och objektivitet i rapporterandet bygger på detta. Det är inte ett estetiskt krav, utan ett ideologiskt. Människor har rätt till information att denna ska vara i så ren form som möjligt beror inte på att det blir prydligast så, utan på att detta är rätt sätt för en journalist att förmedla information.

Jag gick Mediagymnasiet i Nacka innan jag gjorde min vända som politiskt aktiv. Jag har ägnat det senaste året bland annat åt att tala om min reportagebok. Nu tar jag steget fullt ut och går tillbaks till ett spår som jag kan synas ha lämnat för en stund, men som jag ändå aldrig lämnade helt: Jag går från ett uppdrag som handlar om mitt intresse för människor och hur de skapar sitt samhälle till ett annat med samma substans.

Med detta avslutas också några månaders intensivt bloggande. Jag kommer alltså inte svara på några kommentarer eller annat här, men ni är välkomna att maila mig. Jag gissar att den nya adressen blir gustav.fridolin@tv4.se. Vi ses!

Läs förresten gärna en recension av boken i Aftonbladet idag och en artikel om min syn på min framtid i Expressen.